Kultur o Nöje

"Hur ska jag kunna skriva om något annat?"

Krönika ,
Burmas ledare Aung San Suu Kyi har ett fortsatt stöd i sitt eget land, även om omvärldens bild av henne har förändrats under den senaste tiden.
Foto:
Burmas statsråd Aung San Suu Kyi under ett tal i förra veckan.
Foto:
Burmas ledare Aung San Suu Kyi har ett fortsatt stöd i sitt eget land, även om omvärldens bild av henne har förändrats under den senaste tiden.
Foto:
BYLINEBILD
Foto:

När fredspristagaren Aung San Suu Kyi efter många år släpptes fri och blivit Burmas mäktigaste politiker var det en dröm som slog in. Äntligen skulle detta sagoland kunna lämna mörkret? Verkligheten blev en annan, en helt annan. Här är författaren Helena Thorfinns rapport från dagens Burma, landet där hon bor.

Artikeln publicerades 25 oktober 2017.

Jag hade tänkt ge er sagor från ett land som långsamt vaknar upp ur sin törnrosa sömn, planerat att beskriva hur solens strålar gör att templen i staden där jag bor skimrar av guld, ja, är av guld, velat bära fram berättelser om en värdig kvinnlig ledare som med upphöjt lugn leder sitt land mot fred och välstånd. Hade velat ta er med på mina tidiga morgnar då jag vaknar av en gong-gong i gryningen, går upp och smyger efter munkarna i deras vinröda kläden när de förbättrar grannarnas karma genom att ta emot allmosor, och jag hade velat berätta för er hur rädd jag är för gathundarna som förvandlas om natten.

Jag hade velat vara den som kom med de goda historierna om ett sagoland långt, långt bort från Skåne, där människorna äntligen kastat sina bojor och möter morgondagen med öppna ansikten och själar.

Så önskar jag det vore.

Men nu är det inte alls så. Nu finns det bara en historia att berätta från Burma, landet jag bor i, och det är berättelsen om Rakhine och om de hundratusentals rohinger som flyr därifrån till Bangladesh för att undkomma militären brutala slakt på dem. I samma onda saga finns också berättelsen om den goda fen Aung San Suu Kyi, the Lady, fredspristagaren som plötsligt förvandlats och hur hennes trollstav stulits av samma bödlar som höll henne fängslad i så många år.

För visst hade det varit lättare om världen kunde vara lite mera svart och vit, och om våra hjältar kunde fortsätta vara det och om de onda kom utrustade med svart mustasch och lapp för ögat. Så att man visste helt säkert.

I Burma har mina föreställningar och mina åsikter fått ändras och korrigeras och ändras tillbaka och ställts på sin spets flera gånger under de över tre år jag bott här. När vi flyttade hit skulle precis det första fria valet på 50 år hållas och kort därefter stod det klart att Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD vunnit en jordskredsseger. Vissa tråkmånsar höjde ett varnande finger och påpekade att hon kanske inte är den vi alla trodde och hoppades. Mer Thatcher än Nelson Mandela, mer en elitburmes från det dominanta bamar-folket än en frihetskämpe som bryr sig om gräsrötter och kvinnor. Men få lyssnade utan sanktioner lyftes, biståndsmiljarder rullades in och näringslivet kunde inte snabbt nog öppna kontor. Hotellkedjor köpte land och flög in turister. Vi hade alla haft Aung San Suu Kyis ordspråk som kylskåpsmagneter så länge: ”Frihet och demokrati är drömmar vi aldrig får ge upp” och ”Det är inte makt som korrumperar utan rädsla”.

Vad skulle kunna gå fel?

Och sedan var det för sent. Eller vad var det som hände? Precis det frågade mig en senior diplomat i går kväll på en fest. Vad var det egentligen som hände? Hur kunde det gå så fel, så snabbt? Han berättade att han är deprimerad och knappt står ut att träffa ambassadens lokalanställda. För att de nästan uteslutande stöttar Aung San Suu Kyi, och är helt ointresserade av att diskutera rohinga-gruppens mänskliga rättigheter.

För samtidigt som Aung San Suu Kyis porträtt plockas ner på Oxford University där hon var hedersdoktor, och röster höjs för att hon ska fråntas Nobels Fredspris, så står hon starkare än någonsin i sitt eget land. Här i Burma älskas hon med oförminskad styrka.

Här är berättelsen nämligen en helt annan. Eller flera andra. Här postar mina burmesiska vänner dagligen ”Vi står med dig, Aung San Suu Kyi” och hatet mot rohinga-gruppen är djupt och oförsonligt. Här menar man att landet inte har ansvar för de statslösa bangladeshier som britterna tog hit för 200 år sedan, att landet är hotat av islamister och har rätt att försvara sig, att buddhismen över tiden alltid trängts bort av islam. Att det är dags att sätta ner foten.

Eller också hoppas man, vilket jag länge själv gjort, att Aung San Suu Kyi är militärens gisslan och de facto inte har inflytande över militären. Hon är själv rädd att återigen fängslas och har en längre tidshorisont än snabba fördömanden i media, att hon spelar ett tålamodets spel som till sist kommer att bära frukt.

Låter ju bra. Lät ju bra. Man vill ju hoppas. Ändå förlorade jag och många med mig tron på henne när hon nyligen i ett tal började fråga ”Varför flyr de?” och uttalade sig tveksamt och manipulativt och påstod att nyhetsmedia och FN får tillträde till Rakhine. Det får de inte. Och ingen mat kommer heller in. Ögonvittnesskildringarna från folk som flytt, om massvåldtäkter och barnamord, är samstämmiga. Byar fortsätter att brinna och folk fortsätter att fly och vi som bor här är omgivna av folk som applåderar.

Det pågår ett folkmord i mitt sagoland, och hur ska jag kunna skriva om något annat än det?

Kortkultur

2 x plus

+

Att WHO har dragit tillbaka utnämningen av Zimbabwes diktator Robert Mugabe till goodwillambassadör. Bisarr utnämning som måste undersökas närmare. Hur tänkte man?

+

Att Martin Timell fått sparken. Har själv jobbat på TV4 och det var ett gubb- och grabbnäste redan då. Heja #metoo!

Om krönikan

I dag skrivs den av författaren och frilansjournalisten Helena Thorfinn, med adress både i Nybrostrand och Yangon, Burma.

I våras utkom hennes andra roman, "Den som går på tigerstigar". Debuten kom 2012, "Innan floden tar oss".

Visa mer...