Kultur o Nöje

Han Kang: "Levande och döda"

ny bok
Han Kang flyttade till Seoul vid tio års ålder. Debuterade som författare 1993. 2016 belönades hennes roman "Vegetarianen" med Internationella Man Booker-priset.
Foto:

Det är slutet av maj 1980 i den sydkoreanska staden Gwangju. Under åtta ödesmättade dagar dödar militären hundratals demonstranter och studenter under en protest mot militära undantagslagar. Det är kring detta politiska trauma de sju berättelserna i "Levande och döda" kretsar. Kulturskribenten Felicia Stenroth läser en sydkoreansk bestseller.

Han Kang

"Levande och döda"

Översättning Eva Johansson

(Natur & Kultur)

Artikeln publicerades 4 november 2016.

En 15-årig pojke vid namn Dong-Ho letar efter sin vän bland döda kroppar. Han tänker på regnet, det ser ut att öka, vilket kommer att påskynda förruttnelseprocessen.

Långsamt arbetar språket sig fram till den punkt då Dong-Ho ser sin vän bli skjuten i sidan vid demonstrationen i universitetsområdet. Har han egentligen hela tiden vetat om att han är död?

Den döda pojken tar upp berättelsen i motsatt riktning, mot Dong-Ho och sin egen döda kropp. Hans själ svävar redan över dem, men är än så länge sammanlänkad med den fysiska världen. Han både känner och betraktar sig själv och de andra döda, som vårdslöst slängs på ett bilflak och fraktas iväg.

Han Kang skriver fram berättelser från människor och själar som på olika sätt blivit fasttvingade vid denna vecka i maj, trots att tiden för vissa av dem obönhörligt fortsatt pågå. Fabriksarbeterskan, redaktören, fångarna och pojkens mors minnen berättas i en poetisk prosa.

Berättelsen är ofta skriven i du-form, vilken fungerar inte bara som en rörelse mellan levande och döda, utan också mellan de kroppsliga platser som varit möjliga, men nu omöjliggjorts. En rörelse från innan till efter ett trauma som påverkat varje person på de grymmaste av sätt. Tiden går, fem år senare tvingas redaktören överlämna ett teatermanus som censurerats till oläslighet. Skådespelaren får istället mima fram texten:

"När du dog kunde jag inte ordna någon begravning, så dessa ögon som en gång skådade dig blev en grav. Dessa öron som en gång hörde din röst blev en grav. Dessa lungor som en gång inandades din andedräkt blev en grav."

Med sensorisk närvaro och ett alldeles unikt språk (som känns välbehållet även i Eva Johanssons översättning som först silats genom engelskans) vrider Han kugghjulet små, små varv så att läsaren aldrig tillåts slappna av, utan hela tiden måste förhålla sig till berättelsen på ett lika uppmärksamt sätt. Månen är ett intelligent öga, en tumnagel är tunn som rispapper efter att ha vilat i en våt mun.

Också våldet beskrivs fysiskt, en penna som under tortyr pressas mellan två fingrar tills benen lyser vita genom köttet, eller hur kulan pressas genom skinnet i dödsögonblicket. Texten blir en väv av röster, berättelser, tidslager och minnen, som är fullständigt omöjliga att inte beröras av.

Han behärskar också förmågan att gestalta sorgens poetiska tillstånd och närvaro, vilket på ett underligt vis gör vistelsen i denna smärtsamma bok vacker.