Kultur o Nöje

Gåtfullt om koreansk vegetarian

Kultur o Nöje
Han Kangs ”Vegetarianen” fick Man Booker-priset och är en av mest omtalade böckerna just nu.

Vissa föredrar rejäla berättelser med tydliga budskap ”Vegetarianen” är nog inte för dem, tror ÅM Hellman som har läst den Man Booker-prisade boken.

Vegetarianen

Författare: Han Kang

Förlag: Natur & Kultur

Översättning: Eva Johansson

Artikeln publicerades 19 januari 2017.

Jag har ett problem. Jag visste att ”Vegetarianen” hade tilldelats det internationella Man Booker priset, kanske ett av världens finaste litteraturpris. Problemet är att jag är en nörd, jag är alltid jävig när det handlar om litteratur långt utanför mitt språk- och kunskapsområde. Jag är också svag för en stram och precis stil, just så som jag vet att Han Kang skriver efter att läst ”Levande och döda”.

”Vegetarianen” låg högt på min önskelista och var efterlängtad, och det förstår ju alla att med så höga förväntningar kan jag inte vara annat än jävig – eller besviken!

Efter en mardröm bestämmer sig den tystlåtna Yeong-hye att sluta äta kött. I en annan del av världen skulle få människor lyfta på ögonbrynen för ett sådant beslut men Yeong-hye är en traditionell koreansk hustru, dotter och syster och hennes beslut är ett uppror inte bara mot en konservativ köttbaserad matkultur utan går på tvärs emot samhällsideal, identitet och förväntningar. Hennes vägran att äta kött sätter igång en rad händelser som i sin tur leder Yeong-hye allt djupare in i en psykos. I alla fall är det ett sätt att läsa romanen.

”Vegetarianen” är en kort roman indelad i tre delar, som berättar om Yeong-hye ur tre olika perspektiv. I tre olika tidsperioder. Var och en har sitt synsätt. Språket i de olika delarna är relativt lika, men skiljer sig i tempo och temperament. Att berätta en historia ur olika perspektiv är inte ovanligt men i ”Vegetarianen” får det en subversiv effekt, varför? Kanske för att Yeong-hye aldrig får komma till tals, hennes motiv skildras och tolkas genom andras tvetydiga vittnesmål. Kanske är det för att denna stillsamma berättelse är så våldsam, eller för att den är så elegant, så mättad i språket och i symbolerna att det bokstavligt känns som om berättelsen gräver sig ända in i märgen.

Jag har haft svårt att släppa den. Jag har återkommit, vridit och vänt och undrat varför jag finner den så gåtfull? Är det för att jag är partisk? Är det för att jag på något sätt uppfattar att det kanske finns en baktanke med berättelsen? Kanske ska romanen läsas som en allegori? Det är inte bara jag som får intrycket av att det är en hemlighetsfull och mångfacetterad historia. På olika diskussionsforum spekuleras det om hur romanen ska tolkas, och även om åsikterna om huruvida det är en bra eller en dålig roman varierar, så lämnar den ingen läsare oberörd i hur den kan eller bör tolkas. Någon läsare blir stärkt i sitt beslut att bli vegan, en annan tolkar dikotomin mellan kött och växt som en skildring av kvinnligt och manligt, en annan tradition och modernitet. Somliga grips av beskrivningen av lojalitet, en annan upprörs över att den skildrar ett svek. Är det en roman om att vara i förvandling eller en berättelse om att vara fast?

Vissa föredrar rejäla berättelser med tydliga budskap, ”Vegetarianen” är nog inte för dem. För om jag ska ge den ett omdöme som är oberoende av min eventuellt förutfattade mening så är det, kort och gott, att det är en konstig bok. En märklig och dunkel berättelse vars budskap kan skönjas som vattenväxter under ytan i en damm. Jag tycker om att den behåller sin hemlighet. Det är inte oangenämt att lämnas oviss i en annars så tvärsäker värld.