Kultur o Nöje

Felicia Stenroth: "En människa tvättar sig ren i en sjö"

ny bok
Felicia Stenroth är född 1990, uppvuxen i Barum, bosatt i Stockholm.
Foto:
Felicia Stenroth är född 1990, uppvuxen i Barum, bosatt i Stockholm.
Foto:

En bottenlös sorg tillåts komma upp till ytan, en saknad av en mor som försvann. Kulturjournalisten Ann LIngebrandt berörs av Felicia Stenroths första diktsamling, "En människa tvättar sig ren i en sjö".

Felicia Stenroth

"En människa tvättar sig ren i en sjö"

(Norstedts)

Artikeln publicerades 4 februari 2017.

Felicia Stenroth är en författare med känsla för tomheten och stillaståendet. ”Ingenting händer”, hette det sammanfattande i debuten ”Bilder som inte angår mig”, och också i andra romanen ”Indianlekar” gestaltade hon med återhållsam prosa och blick för detaljer en existentiell rundgång och emotionell avskurenhet.

När Stenroth nu efter de två romanerna kommer med sin första diktsamling, ” En människa tvättar sig ren i en sjö”, går det att känna igen hennes cirklande berättande, sättet att hålla tillbaka känslorna och låta handlingarna tala för sig själva.

Men här är det faktiskt något som händer, något avgörande och förödande. Och en bottenlös sorg tillåts komma upp till ytan och ta plats nästan som en agerande person: ”första gången kroppen min gick av var sorgen så elak / att den knöt sig som ett nystan i min rygg”.

Diktsamlingen formas till en sparsmakad berättelse som kretsar kring en mor, ett barn och en kvinna som kallas Hanja. Hon är den som blir kvar vid diktjagets sida när det ofattbara sker och modern en natt försvinner för att aldrig komma tillbaka.

Det är svårt att låta bli att se bokens titel som ett svar till Ann Jäderlunds diktsamling med det undrande namnet ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”.

”Ner i det bråda djupet”, skriver Jäderlund och dit blickar också Stenroth när hon låter sjön bli en starkt laddad bild för förlusten. Men vattnet som modern tvättat sig i är också en plats för att hitta frihet, styrka och lätthet, en plats att återerövra minnena och arvet. Det är mer än en mor som har gått förlorad, det är också ett språk, en melodi som kanske kan återfinnas i sjön.

De avskalade dikterna har stundtals drag av kärv folksaga och rymmer arkaiska tongångar som ger en känsla av tidlöshet – samtidigt förankras berättelsen i ett nära förflutet med en hänvisning till Whitney Houstons begravning.

Närmast som ett omkväde fungerar orden ”första gången”, skiljande tiden före från tiden efter katastrofen. I en sofistikerad komposition låter Stenroth bilder och symboler återkomma gång på gång, som håret som diktjaget klipper av på både sig själv och sina dockor: ”första gången jag stod utanför händerna som flätade flätan / klippte jag den rakt av och lade den i munnen”.

Genom omtagningarna och förskjutningarna blir det enkla, som till en början verkar nästan för enkelt, allt mer komplext och dikten växer sig starkare och starkare.

Felicia Stenroth ger röst åt sorgens stumhet. Det är vackert och berörande.

Fotnot: Felicia Stenroth är medarbetare i Kristianstadsbladet. Därför recenseras hennes bok av Ann Lingebrandt, kritiker i HD/Sydsvenskan.