Kultur o Nöje

En utställning lika tidlös som akut

Kultur o Nöje
Installationsvy " över Rollofs Lifeboat" på Moderna i Malmö.
Foto:
Installationsvy över Rollofs verk "Akut" på Moderna i Malmö.
Foto:
Installationsvy, verket "Bord II",
Foto:
"Glödsol" från 1989.
Foto:

Operationsbordet står redo, livbåtarna är på plats och änglafällan riggad när Ulf Rollof intar Moderna Museet Malmö.

"Akut",

Ulf Rollof, Moderna Museet Malmö, t o m 14/1 2018

Artikeln publicerades 1 juli 2017.

Passande nog har han fått den gamla turbinhallen till sitt förfogande. Uppförd vid 1900-talets början mäter hallen elva meter i höjd, en rymd som Rollof utnyttjar till max när skulpturerna klättrar upp mot taket. Hans mekaniska maskiner och glödgade installationer är som gjorda för det tidigare elverket. Här möts verk från de fyrtio år han arbetat som konstnär, redan från starten under 1980-talet en av landets mest särpräglade skulptörer.

Utställningens titel "Akut" fångar den pressande situation som flertalet av hans verk svarar mot. Det handlar om katastrof och överlevnad, sårbarhet och teknologi, men kanske framför allt om rå och naken mänsklighet.

Som jag har längtat efter en samlad presentation av hans konstnärskap, allt sedan första glimten av hans svetsade konstruktioner på nittiotalet. Under åren har jag stött på dem punktvis, men aldrig tillräckligt för att ordentligt förstå hur han med smällande granar och svällande bälgar lyckas jorda det vidunderliga. Det är något med hur han skruvar samman det brutala och poetiska, det kraftfulla och sköra. Allt i skulpturer som oftast befinner sig i rörelse och alltid sätter logiken ur spel. Istället tycks han ha utarbetat sitt eget system för orsak och verkan, varsel och åtgärd. Ta till exempel "Änglafälla", där rader av lampor tryggt blinkar likt en landningsbana, men i själva verket är en fälla för himmelska väsen. Om de nu alls finns och går att fånga, vilket verket antyder. Själv har han inte sällan befunnit sig utom räckhåll i Mexiko. Till den mytiska aura som omgett hans konstnärskap hör smärtan han under många år levde med innan rätt sjukdomsdiagnos gjorde behandling möjlig. Erfarenheten av utsatthet speglas i det sterila operationsbord från 2007, som mer påminner om ett kliniskt tortyrinstrument med sin kromade bröstkorg, glasskiva och dräneringskopp.

Det är ofta riskabelt att låta förväntningar växa sig stora, men denna gång blir jag inte besviken. Här visas hans nervigt flödande akvareller, och den senaste tidens oväntat surrealistiska målningar vars motiv endast syns i blixtbelysning bakifrån. Flera av verken ger nya ingångar till hans arbete, med reservation för att vissa av dem växer med sin berättelse. Texterna kommer att finnas i höstens katalog, men bör rimligen vara tillgängliga också i utställningen.

Även om det inte är en strikt kronologisk tillbakablick, finns en tidsaxel som ger mening. Under en utbytestermin på high school i San Diego, träffade Rollof konstnären Michael Schnorr och kom att bli hans assistent för ett konstprojekt på andra sidan gränsen i Mexiko. Dit flyttade han senare under två år, och anlände till Mexico City några dagar efter jordbävningen som 1985 lade staden i spillror. Han hjälpte till att gräva efter överlevande och döda, och vandrade på nätterna genom gatorna och fotograferade vad han såg. De svartvita bilderna, visade i små ljuslådor på väggen, skildrar förödelsen. Med sig fick han insikten om att katastrofen kommer, oavsett civilisation, vetenskap och teknik. Den går inte att undvika, däremot hantera på olika sätt. Vad som återstår, när allt rasat, är människans drivkraft att fortsätta trots allt.

I dunklet börjar glödsolen långsamt snurra. Redan strålar hettan ut i rummet. Konstruktionen påminner om en gigantisk fläkt eller propeller. Här är värmen, livgivande och potentiellt förtärande. Utanför talar "Kylrocken" sitt tydliga språk. Omsluten av isiga kylrör ger vinterrocken som Rollofs far bar under finska kriget inte längre något skydd. Gjorda 1989 talar verken om grundläggande behov, och den tunna linje som skiljer överlevnad från undergång. Det är ett gränsland minerat av ömhet och våld där även konstnärer som Joseph Beuys, Mona Hatoum och Markus Copper rör sig, när de handskas med det rituella eller industriella, kroppsliga och teknologiska, besvärjelse och hopp.

Tydligast blir det i Rollofs mäktiga installation "Livbåt". Likt en pneumatisk lunga fyller den ena bälgen den andra med luft. På konstgjord väg upprätthålls andningen i ett slutet system. Bredvid sprider sig små livbåtar i vax över väggen, en för varje dag på året, uppdelade månadsvis. Ursprungligen skapad för en utställning 1990 på finska Sveaborg, förhöll sig installationen till fästningens historia. En gång det svenska Östersjöimperiets mest kostbara försvarsanläggning, föll den likväl snart i ryska händer. Uppdaterad efter 2017:års kalender får den nu Medelhavets pågående tragedi att tränga in i rummet, där flyktens förtvivlan ställs mot räddningsarbetets mekanik och livbåtarnas bräcklighet.

Att säga att det är en stark utställning är en underdrift. Här möts maktlöshet och handlingskraft, dröm och desperation i ett konstnärskap lika tidlöst som akut.