Kultur o Nöje

En alldeles vanlig barndom på 60-talet

Kultur o Nöje
Peter Englund.
Foto:

I den pågående säsongen av tecknade tv-serien ”South Park” har alla karaktärer blivit beroende av att äta pratande vindruvor, ”memberberries”, som påminner dem om svunna tider, bokstavligt talat. ”Remember Chewbacca?” säger de med små smurfröster. ”Remember Mr Spock?”. En parodi på vår tids besatthet av att frossa i svunna tider.

Jag kommer ihåg

Författare:

Peter Englund

Förlag:

Natur och Kultur

Artikeln publicerades 12 november 2016.

När jag läser historikern och författaren Peter Englunds ”Jag kommer ihåg” är det svårt att inte höra samma smurf­röst. Den tunna boken på 658 små textsnuttar, ibland­ en mening långa, ibland ett stycke, är minnen från Englunds barndom under 60-talet. Varje nytt minne börjar precis som druvorna i South Park pratar: ”Jag kommer ihåg”.

Det är förstås inte där­ifrån som Englund fått sin inspiration, utan från den franska författaren George Perecs sätt att berätta en historia genom brottstycken. Ett grepp Englund själv blivit hyllad för i sin förra, mästerliga bok ”Stridens skönhet och sorg” där första världskriget beskrivs kraftfullt och personligt genom utklipp i tiden hämtade ur olika personers dagböcker och korrespondens i stället för i det sedvanliga mer sammanhängande narrativ som historieböcker brukar luta sig mot.

Men denna gång är det inte första världskriget det handlar om, utan Peter Englund själv. Det är inte blodiga skyttegravar och oroliga fästmör på hemmaplan. Det är en liten pojkes minne från 60-­talets Boden. Peter Englund kommer ihåg gladporrserien ”James Fjong”. Han kommer ihåg ettöringar. Han kommer ihåg Arne Tammer. Ja, sådär fortsätter det. En alldeles vanlig barndom med alldeles vanliga barndomsminnen som flyter upp utan större ordning och som i sin helhet skapar både en liten känsla för författaren och tiden han växte upp i.

Inget fel på det. Men inte heller speciellt rätt. Som flitiga lyssnare av P1 Sommar vet är nämligen otraumatiska barndomar för­utom för de närmast sörjande något av det tråkigaste som finns att höra om, eftersom de alltid är otraumatiska på samma sätt. För den som är intresserad av hur Englund blev Englund kan man konstatera: Genom att klistra med björnklister och elda salpeter och socker och ha en snäll mamma och pappa. Ja, så är det också för de allra flesta.

Är det inte ett helt nytt sätt att porträttera 60-talet på ett okonventionellt sätt då? Nja. Ibland närmar han sig spännande teman, som att andra världskriget då var levande i minnet (folk kallade det fortfarande ”kriget”). Men för det mesta är det just nostalgiska små vindruvor som serveras. För mig som inte är född 1956 smakar de ingenting alls. Gustav den V fanns visst på en femkrona då. Apollo 13:s haveri var en grej. Där ser man.

Boken kommer trots det säkert ändå få ett stort genomslag. Inte för att det är en ny ”Stridens skönhet och sorg” utan för att alla Englunds generationskamrater framöver firar både 60-årskalas och pension. Jag kan inte tänka mig en bättre nostalgipresent än ”Jag kommer ihåg” till alla pappor som ändå redan har allt därute.

En mysig klase med 658 memberberries som sällskap i skinnfåtöljen tillsammans med ett glas rökig whiskey.