Kultur o Nöje

Don DeLillo: "Noll K"

ny bok
Don DeLillo är född 1936 i Bronx, och fyller 80 år den 17 november. Han har skrivit mer än 15 romaner, och till aktuella "Noll K" finns det planer på en kommande tv-serie.
Foto:

"Noll K" är en provocerande och besynnerlig roman, som i slutändan ändå fascinerar. Författaren och kulturskribenten Andrés Stoopendaal har läst Don DeLillos senaste verk.

Don DeLillo

"Noll K"

Översättning Rebecca Alsberg

(Albert Bonniers)

Artikeln publicerades 28 oktober 2016.

I den snart 80-åriga författaren Don DeLillos senaste roman, den sextonde i ordningen, har miljardären Ross Lockhart finansierat ett forskningscentrum, kallad Konvergensen, på en hemlig plats i Centralasien där svårt sjuka kan frysas ner i hopp om att en dag kunna återvända till livet med hjälp av framtida teknologiska landvinningar.

Det är Ross son, Jeffrey, som är berättaren, och han har anlänt till komplexet inbjuden av fadern för att bevittna sin MS-sjuka styvmoder Artis sista dagar.

Så inleds en lång beskrivning av något som framstår som en högteknologisk sekt med ett skevt och fascinerande sätt att se på liv och död. I väntan på styvmoderns nedfrysning vandrar Jeffrey runt i korridorerna, betraktar mystiska skyltdockor och videoprojiceringar med världskatastrofer, översvämningar och terror, samtidigt som han själv börjar tappa greppet om tid och rum.

I just den här hälften av romanen finns det mycket som jag helt enkelt inte tycker är bra. Förutom att det känns spretigt tror jag att anledningen beror på att dialogerna känns intellektuellt ytliga. Alla karaktärer talar i princip likadant. Alla framstår som djupsinniga gurus. Det är orealistiskt, inte realism, men ska heller kanske inte vara det.

DeLillo har ett särpräglat – eventuellt postmodernistiskt – manér. Jag vill till exempel inte anklaga översättaren för inkompetens, absolut inte, för jag tror helt enkelt att den här typen av litteratur, som är så starkt ironiserande eller satirisk, kanske gör sig bättre på ett något "coolare" språk än svenskan, ungefär som pop- eller rocktexter. Men jag vet inte.

Det är möjligen en orättvis betraktelse, men flera gånger tänker jag ändå att det är något med romanen som verkligen inte fungerar. Den blir dock mycket bättre i sin andra och betydligt mer realistiska hälft.

Jeffrey återvänder till New York och umgås med sin flickvän Emma och hennes autistiska adoptivson Stak, adopterad från Ukraina, som ljuger om att taxichauffören, som han kan tala med på pashto, stridit med talibanerna i Afghanistan. Jeffrey söker jobb som han inte vill ha, Emma undervisar barn med särskilda behov och saker går sin gilla gång, fram till dess att Ross, fadern, vill återvända till Konvergensen för att dela sin frus öde.

Det är när jag nått så långt i romanen som jag börjar känna en beundran för DeLillo, för hans hantverksskicklighet, och i åtminstone någon mån förstår varför så många önskade att han skulle tilldelas det här årets Nobelpris.

I den mer realistiskt anlagda delen av romanen uppstår nämligen flera intressanta resonemang om teknologins faror som åtminstone för min del möjligen förklarar något av romanens kärna: det vill säga att Konvergensen erbjuder människan att i döden bli ett med teknologin för alltid, trots eller på grund av att det kanske både är teknologin och döden som hon fruktar allra mest.