Kultur o Nöje

David Nyman: "Nerverna"

ny bok
David Nyman, född 1983, uppvuxen i Hälsingland. Bor i Malmö, där han arbetar som grafisk formgivare och frilansskribent.
Foto:

I sin debutroman "Nerverna" följer David Nyman arbetarklassfamiljen Bromans fall ut ur folkhemmets trygga ram under 40-talet. Kulturjournalisten Rebecka Åhlund faller för det poetiskt inkännande språket.

David Nyman

"Nerverna"

(Wahlström & Widstrand)

Artikeln publicerades 21 januari 2017.

Hur ett samhälle handskas med sina svaga säger mycket om hur civiliserade vi egentligen är. Till exempel får somliga berättelser om den psykiatriska vården i upplysta, jämställda Sverige en att rysa och frysa samtidigt – hur grym kan en vårdapparat inriktad på dem som inte ”passar in” bli?

De finns nu: den trötta rösten i andra sidan telefonledningen som frågar ”funderar du på att ta livet av dig?” för att korrekt kunna bedöma hur akut vårdbehovet är för en desperat människa. De fanns då: frustrerade (förmodar jag) läkare som la folk i badkar och gav dem insulinchocker för att få dem att lugna ner sig.

David Nyman berättar en del om detta i sin enligt förlaget verklighetsbaserade debutroman ”Nerverna”. Genom arbetarklassfamiljen Broman: speceributiksägaren Ivar, hans hemmafru Ida och sonen Harry, avtäcker han ett familjeöde lika förkrossande som krasst. 1942, mitt i socialdemokratiska folkhemmet, den tryggare ram Per-Albin Hansson skapade, börjar Ida prata snabbt och osammanhängande med en grannfru. Det är den till synes odramatiska början till ett dramatiskt sönderfall – fast så långdraget att det bara emellanåt faktiskt framstår som dramatiskt.

Ida faller ner i en grav psykos och tas in på mentalsjukhus. Hon babblar på, skriver oklara och ibland glasklara små brev, kletar ner sin sjukhussäng med bajs. Hon diagnosticeras som manodepressiv. Elchocker, insulinbehandling, Hibernal, hundra olika andra mediciner.

Där hemma kämpar Ivar på, med affären och hemmasysslorna och pojken, men när han själv blir sjuk tvingas han se tillvaron falla samman runt omkring sig – inte ens i slow motion. Harry får flytta in hos en släkting, det enda i närheten av vänskap Ivar upplever är med en frånskild grannkvinna över kaffekask, och allt som återstår är att stänga av.

I sömlöst sammanfogade långkapitel beskrivs en familjs lilla uppgång och stora fall. En bit av berättelsen utgår från överläkaren på Sankta Annas mentalsjukhus, där Ida är inlagd. Han brottas med allt annat än modesta krav från sin far på att driva mänskligheten framåt, samtidigt som att ”ta hand om dårar” mest består av att stå stilla och stampa på samma plats. Skademinimering, underhåll och släckande av bränder.

Det enda han egentligen lyckas med är att anlägga en badplats för patienterna – en badplats som saboteras och gör honom till ovän med hela resten av stan. Det är en intressant del, som möjligen kunde ha utvecklats vidare.

Nymans debut är en poetisk och inkännande text. Jag är särskilt förtjust i de försök till kontaktknytande som sker mot slutet, mellan far och son. Bilderna av hur de sitter på balkongen och röker och talar med varandra på det där karga, ödsliga viset jag föreställer mig män ur tidigare generationer var hänvisade till – inlåsta i – får mig att tänka på Roy Anderssons filmer.

Nyman väjer inte för det lilla, ensamma, hopplösa, oändligt smärtsamma. Och styrkan i det är enorm.