Kultur o Nöje

Cecilia Ekbäck: ”Midnattssolens timme”

ny bok
Cecilia Ekbäck.
Foto:

Cecilia Ekbäck skriver om mord i ett nordligt landskap, där natur ställs mot människa och vi mot dom. Läsvärt, men det är ett visst ordval snarare än intrigen som dröjer kvar, skriver kulturjournalisten Bella Stenberg.

Cecilia Ekbäck

”Midnattssolens timme”

Översättning Ulrika Jannert Kallenberg

(Wahlström & Widstrand)

Midnattssol. Ett exotiskt fenomen, till och med för oss som bor i södra Sverige och får våra ljusa sommarnätter begapade av folk från andra delar av världen. Hur påverkar det ständiga ljuset en ovan? Vad gör ljuset (och mörkret!) med människorna som bor där?

Den som läst Cecilia Ekbäcks debut ”I vargavinterns land” kommer att känna igen sig.

Nästan 150 år senare vilar det fortfarande en ond tyngd över byn Svartåsen.

Stockholmaren Magnus Stille sänds norrut för att, i tysthet, undersöka ett brutalt trippelmord, men också för att kartlägga områdets potential för gruvdrift. Svägerskan Lovisa skickas med till Svartåsen som straff.

Tre berättarröster samsas om utrymmet, på gott och ont: Magnus, en föräldralös pojke uppfostrad av justiteiministern, nu mineralog och gift med hans äldsta dotter. Lovisa, ministerns yngsta dotter, som inte passar in i samhällets normer. Biijá, kristnad till Ester, en åldrad samekvinna som sörjer sin döde make, nåjden.

Byborna välkomnar inte främlingar , samhället är slutet. Lika tungt som bergets skugga vilar över byborna vilar ministerns över hans familj.

Ekbäck beskriver berget och skogen väl och levande, och låter människorna vara i det 1800-tal de lever i, men hamnar närmare exotism när det kommer till samer och shamanism.

Morden är människornas, men vad har drivit dem dit? De vanliga mänskliga skälen – girighet, hämnd, kärlek – eller är det naturens och andarnas straff?

Ett vetenskapligt förhållningssätt ställs mot varianter av andlighet. Samtidigt finns vi och dom, rasism och sexism, som en grundbult i historien; män och kvinnor, svenskar och samer. Den ena gruppen sedd av sig själva som högre stående, någon som har rätt att bestämma över den andra.

Så vad händer när gränserna ruckas på? Ekbäck tassar kring det och hade gärna fått gräva djupare.

Behållningen är inte uppnystandet av brottet, utan vägen dit: Människorna, relationerna, enskilda och mellan grupperna.

Att Calgary-bosatta Ekbäck rakt igenom använder ordet ”lappar” i stället för samer får frågor att dyka upp. Vilket ord skulle en kristnad same i mitten av 1800-talet använda?

Att Biijá tänker på sig själv som ”lapp”, är det ett tecken på internaliserad kolonisation och kristendom eller är det en författare som slarvat? Vad skulle Ekbäcks internationella läsare säga om den svenska debatt där ordet ”lapp” likställs med n-ordet?

Trots det är ”Midnattssolens timme” en välskriven kombination av historisk roman och deckare.

Slutet öppnar för fler böcker om Svartåsen, och skulle nästa handla om Lovisa och Magnus läser jag den gärna.