Kultur o Nöje

Brokigt, men bilderna skälver av liv

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Lennart Nilssons foto från Ekvatorstaden,1948. Obs, arkivbild från en annan utställning.
Foto:
Lennart Nilsson (1922-2017)
Foto:

En sällsam dynamik och lekfullhet, ett vidrörande av det vetenskapligt oåtkomliga och fördolda, men också plågsamma vittnesmål och reportagebilder. Thomas Kjellgren har sett Lennart Nilssons bilder på Fabriken i Bästekille.

Lennart Nilsson

Fabriken, Bästekille

Visas t o.m. 1 oktober.

I dag framstår de som nästan självklara - som en naturlig del av vårt synliga och osynliga liv: Lennart Nilssons fotografier av spermier, äggceller, embryon och levande foster inne i livmodern. Man kan knappast föreställa sig hur den tålmodiga och innovativa arbetsprocess som en gång skapade dem såg ut. Man tar så lätt för givet det som fötts fram i komplicerade undersökningar.

Med svepelektronmikroskop och filmkamera, som närgånget följde en process, kunde han plötsligt vidröra det oåtkomliga och fördolda. Här kunde han synliggöra allt det häpnadsväckande som formar våra liv och där detta livfulla mikrokosmos också lyckas skapa ett brobygge mellan våra inre och yttre livsformer.

De vetenskapliga bilderna utgör naturligtvis en stor och viktig del av den retrospektiva utställning som just nu visas på Fabriken i Bästekille. Totalt mer än 200 bilder. Men här blir det också tydligt att Lennart Nilsson tidigt var en betydande pressfotograf – för bland annat Se och Life – och där han med sin berättande lyhördhet och närvarande blick kunde skildra isbjörnsjakter på Spetsbergen på 1940-talet, fiskarnas arbete i Kongo, människovimlet på Kiviks marknad och Frälsningsarméns arbete. Minnesvärd är en bild där en raggare lägger armen om en Frälsningssoldat på Kungsgatan.

Även bildjournalistiken andas genomgående av liv och nyfikenhet. Ibland tycker jag nästan att Lennart Nilsson får störst auktoritet i dessa konturskarpa svart-vita foton. En nästan plågsam ögonöppnare blir en ensam bild från ett reportage om psykiskt sjuka: Lobotomi, 1949. Den visar en närbild på en människa som ligger med bindel för ögonen och med tydliga märken från ingreppet. Ett ofrånkomligt vittnesmål om övergrepp.

En helt annan glimt i ögat får Nilsson när han gör sina porträtt av till exempel kungafamiljen. Underbar är bilden där kronprins Carl Gustaf tänder mamma Sibyllas cigarett med sin tändare som har formen av en leksakspistol. Här möter vi skådespelaren Inga Tidblad i sin loge, följer Ingrid Bergman både i Rom och Paris och ser konstnären Henri Matisse i sin bostad. En bild som sticker ut är när den kroppsligt kompakte konstnären halvligger i sin fåtölj och döljer sitt ansikte med det pappersark som han läser på.

En sällsam dynamik och lekfullhet präglar de iscensatta grupporträtten: av Moderna Museets styrelse och personal och kanske främst den talande bilden av Ingmar Bergman och hans team under inspelningen av ”Skammen” på Fårö 1968. Längst fram står Gunnar Björnstrand, Liv Ullman och Max von Sydow. Alla med pistoler i händerna och en bit därifrån tronar ”demonregissören” själv och hans fotograf Sven Nykvist.

Utställningen spänner över 50 års arbete, vilket gör den mångfacetterad men också aningen brokig. Om de svart-vita fotona och bilderna från människans inre har en tydlighet och komplexitet så fastnar, åtminstone för mig, de uppförstorade färg-mikroskopbilderna i serier av grafiskt dekorativa designmönster.

Dessutom är presentationen och hängningen något ojämn vilket kanske mer beror på utmaningar och begränsningar i utställningsrummet än på curatorns öga. Detta skymmer naturligtvis ändå inte sikten för att vi här möter en fotograf som med sin upptäckariver, i kombination med tålmodig noggrannhet och teknisk precision, ger oss bilder som skälver av liv.