Kultur o Nöje

Bjuder in till lek på liv och död

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Saadia Hussains utställning handlar, enligt recensenten, bland annat om kvinnorollen.
Foto:
Infogat i målningen är ett fotografi på Saadia Hussains som liten, buren av sin mamma.
Foto:
Foto:

Neonfärger och lotusblommor, k-pistar och en gummibåt på drift. Saadia Hussain skapar sina mönster med sköna ornament och politisk sprängkraft.

”Making and breaking patterns”

Saadia Hussain, Tomelilla konsthall, t o m 27 augusti

På avstånd lockar de som hägringar med lysande kulörer, pinuppor och läppstift. Det är kitsch extra allt, som om Bollywood-industrin gått bananas men istället för magdans frossat i gatusmart graffitikultur. På nära håll löses motiven upp i detaljer, likt pusselbitar från en oroande samtid av klimatkris och flyktingkatastrof. Faktum är att hon handgripligen konstruerar verken som ett pussel, vars delar består av sirligt utsågade träskivor. På de vita väggarna byter bitarna plats och bildar nya kombinationer, där också mellanrummen har sin funktion. Det är grafiskt raffinerat, samtidigt som spelet med former har en djupare dimension. Ungefär som varje människa fogar samman sin identitet av olika delar, i ett tillvarons kalejdoskop.

”Making and breaking patterns” heter hennes utställning på Tomelilla konsthall. Visst formar hon skickligt mönster, men bara för att visa hur de större mönstren i samhället kan behöva brytas och plockas isär. Det dekorativa anslaget är endast början. När väl blicken tjusats av den chockrosa ytan blir det snart uppenbart vilka kraftfulla symboler hon arbetar med. Likt en jonglör hanterar hon sin bildvärld med rytmisk puls och snillrikt återbruk. Där dyker ikonerna upp gång på gång, som tecknen för nödutgång och radioaktiv strålning, liksom rosen och tigern, alla med sin betydelse.

I ”Lets play...”, utställningens praktverk, bjuder hon in till en lek på liv och död. Där kolliderar det personliga och politiska, när motstridiga förebilder, krav och konflikter möts. Här ritar hon in armar som spänner musklerna kring den ryska docka som möjligen är ett självporträtt. Strax intill svärmar missilerna runt en ilsken Donald Trump. Nedanför poserar pinupporna bredvid vad som tycks vara ett par svanar i en näckrosdamm. Men vid närmare blick är det två dammsugare som möts i en påminnelse om vardagens ofrånkomliga realitet. Slutligen kryper spädbarnet vidare med sin gasmask. Så oskyldig och ändå i behov av att skyddas från människans förgörande kraft.

Van att arbeta med gatukonst använder Saadia Hussain schablonteknik och signalfärger för att effektivt väcka uppmärksamhet. Hon är inte ensam om att plocka upp symboler hämtade från en både intim och offentlig sfär. Sedan länge har dammsugerskans gestalt dykt upp i Gittan Jönssons konst, och envist fortsatt städa ut bland annat förlegade könsroller. Parallellt har Gunilla Klingberg, som i Rådhus Skåne i Kristianstad, skapat slingrande arabesker av vardagens piktogram - det vill säga de bildsymboler som utgör kuggar i livets ekorrhjul.

Det budskap Saadia Hussain kommunicerar låter sig inte avkodas så lätt.

Här ställs österländsk mönstertradition mot en urban konstscen, liksom reklamens och populärkulturens visuella slagkraft. Samtidigt löper associationerna kors och tvärs, från ömheten inför barnet till den globala politikens hotfulla spänningar. Men det handlar också om kvinnans roll, kluven mellan sexobjekt och moderskap, hushållsarbete och skönhetsideal. Och överallt återkommer den svarta flugan som en oförarglig men objuden gäst. Själv liknar konstnären i utställningens intressanta intervjufilm flugan vid främlingen, som viftas undan, irriterar och stör den perfekta ordningen. Trots hennes goda intentioner blir liknelsen för mig problematisk, när surrande flugor kopplas samman med människor som söker skydd och tillhörighet.

Men hon vet vad hon talar om. Född i Pakistan kom Saadia Hussain till Sverige som sjuåring, sedan familjen lämnat hemlandet som politiska flyktingar. Senare återvände hon för att studera på konsthögskolan i Lahore, och fortsatte därefter till Konstfack i Stockholm.

Erfarenheten av att leva med två kulturer utan att riktigt känna sig hemma någonstans, finns som en grundton i hennes bilder. Där är pusslandet av bitar som inte riktigt passar ihop och glappen som ger mening. I ”Searching for home” tonar hjärtats pumpande muskel fram, ovanför patrullerande soldater. Andra gånger formar Sveriges och Pakistans kartbilder ett kamouflagemönster, i en lågmäld kommentar till svårigheten att smälta in. Samtidigt vittnar hennes arbete om styrkan i att kunna röra sig mellan olika kulturer och perspektiv. Övertygande för hon samman bildkonstens komplexitet med politisk aktivism och graffitins undergroundscen till en helgjuten utställning.