Kultur & Nöje

Tove Folkesson: "Sund"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Tove Folkesson.
Foto:Sofia Runarsdotter
Tove Folkesson.

Uppföljaren till den uppmärksammade debuten "Kalmars jägarinnor" är en vild och bångstyrig roman mitt i vår tid. Kulturskribenten Rebecka Åhlund läser Tove Folkessons nya "Sund".

Tove Folkesson

"Sund"

(Weyler)

Jag ligger på ett hotellrum i Stockholm och läser Tove Folkessons andra roman efter debutantprisnominerade "Kalmars jägarinnor". Jag äter hamburgare och läser, sedan borstar jag tänderna och läser. Medan jag kissar och byter om till nattlinne läser jag så gott det går. Jag slutar inte förrän iPaden faller ner på golvet för att jag somnat under läsning.

Men jag har inte somnat för att Folkessons ”svåra andra bok” "Sund" är tråkigare än den fantastiska, vindlande och rika debuten. Utan bara för att jag mot bättre vetande inte kunnat lägga ifrån mig boken som någon sorts vettig människa.

Så fort jag vaknar fortsätter jag läsa. Folkessons Eva befinner sig just då på en kurs i fri fysisk teater. Sedan händer något nästan magiskt. I den musikalturist-i-Stockholm-myllriga frukostmatsalen strosar jag bort till bardisken där hotellet bjuder upp på lite specialprodukter för glutenallergiker som mig själv och andra stackare.

En pojk i 20-årsåldern, med superslitna Pumaskor, glest pipskägg och ett tunt pannband i sitt halvlånga hår, upptäcker den där frukoststationen samtidigt som jag. Jag ser på honom att han är en av alla dessa människor som bygger sin självbild på att vara ”lite annorlunda och speciell”. Min rika erfarenhet av excentriska människor och sådana som redan i alldeles för ung ålder försöker leka excentriska, säger mig att hans tarmludd är i perfekt ordning och att han inte alls egentligen behöver vare sig sojamjölk, mandelmjölk eller glutenfritt bröd.

Jag ser även att det bara finns två skivor glutenfritt knäckebröd kvar. Jag tänker inte låta en simpel hobby-allergiker sno dem. Så på ett ganska bryskt sätt knör jag mig förbi honom och nappar åt mig de två torra brödbitarna.

Pantomimen han spelar upp när jag fular mig är som hämtad direkt ur Tove Folkessons bok. Som om en fri fysisk teater-lärare sagt åt honom att med största möjliga kroppslighet gestalta följande: ”Var intresserad av något! Bli förvånad över en oväntad händelse! Kanske hoppar du till! Släng en blick i sidled! Bli ännu mer förvånad! Visa att du tänker: ’Oh, det där var märkligt, men nu går jag vidare denna lördag, som fåfäng fejkallergiker och häller rismjölk över mina glutenspäckade frukostflingor!”

I "Sund" tar Tove Folkesson vid ungefär där hon slutade i "Kalmars Jägarinnor". Eva har flyttat till Stockholm och studerar till arkitekt bland överklassbarn som vet precis hur man sminkar sig naturligt. Ganska snart droppar hon ut och försöker sig på en sorts provkarta över liv att leva som ung vuxen i ett samhälle där ”alla” sägs kunna ”välja” exakt vad de ska göra av sin tillvaro och sig själva. Kanske bli musiker, kanske skådespelare, kanske hippie, kanske något framgångsrikt. Man kan ta hjälp av en livscoach som har sin mottagning på Östermalm och kostar 800 i timmen för leverans av plattityder.

Det där att inte lyckas, och vara lycklig på en och samma gång, finns som vi alla vet inte bland alternativen. Eva trillar omkring, fast precis som den jägarinna hon är, inte på något för unga kvinnor i litteraturen normalklyschigt självhatande och eller självdestruktivt sätt. Jo, ibland kanske. Men inte ens när händelser eller karaktärer beskrivs som banala är de banala: det är ju livet som är banalt.

Det hade varit enkelt att löjla sig över sammanhangen Eva hamnar i. Till exempel denna diskussion, som uppstår i det ekologiska världssamvetets-kollektiv hon lever i ett tag:

”’När du säger att komposten är allas ansvar, känner jag att det finns en viss anklagelse i det,’ sa jag.

’När jag säger att komposten är allas ansvar, menar jag att det finns några i kollektivet som slänger mangokärnor, jag vet inte vem. Men mango är nästan omöjligt att få tag på ekologiskt i Sverige och ingen av oss har varit ute och rest på sista tiden. Jag känner mig inte respekterad då och framför allt känner jag oro inför Moder Jord.’

(---)

’Nu hör jag att det finns upprörda känslor i gruppen och föreslår att vi ska ta en paus för lite dans.’”

Men allt som hade kunnat bli fars, blir istället en öm och kärleksfull inifrån-skildring. Jag tror aldrig tidigare jag läst en litterär text av vad en människa kan uppleva i en sweat lodge på en hippie-festival utan det där skyddande, ironiska filtret. Bara att jag använder ordet hippie-festival säger något om min egen beröringsskräck med alla de där instrumenten som finns att ta till för att… tja, bli sig själv.

Tove Folkessons Eva är synnerligen modern, och sökande, och ung, och klok, och naiv, och andra saker som lätt som en plätt kunnat falla platt. Men "Sund" gör inte det, därför att den har sin egen röst och stil.

Kanske hade en redaktör kunnat stryka lite, tajta till vissa delar av historien för att följa någon sådan dramaturgisk kurva som mina manliga journalistvänner googlar upp på internet innan de ska skriva sin generationsroman. Men det är samtidigt en löjlig anmärkning, för i det folkessonska flödet finns en formel som inte går att formulera i tio punkter. Det är vilt och fritt och flummigt för att det ska vara så.

Den fria fysiska teater-killen jag mötte i verkligheten är overkligare än Folkessons version av honom. Men verkligheten brottas ju aldrig med trovärdighetsproblematik. Den är som den är, bara, i all sin töntighet och ungdomliga dumhet och hybris.

Och Folkesson lyckas, igen, återge den i ett poetiskt, glimrande och tragikomiskt ljus.

Fakta

Tove Folkesson

Född 1981 och uppvuxen i Kalmar med omnejd. Hon är förutom författare även musiker och undervisar i svenska på Fryshuset i Stockholm.

Hennes debutroman "Kalmars jägarinnor" nominerades till Borås Tidnings debutantpris i år, samt Katapultpriset och Sveriges Radios romanpris.

Romanens första mening: "Det känns overkligt att det var jag som låg där."

Visa mer...