Kultur & Nöje

Olle Svalander: Thaimat med skam

krönika Artikeln publicerades
Thaimat.
Foto:Ingvar Karmhed
Thaimat.

Författaren Olle Svalander har klagat och fått rätt. Nu bearbetar han skammen.

Jag hade beställt thaisallad med fläsk. Jag ville inte ha räkor för de förstör mangroveträsken och jag ville inte ha kyckling för de lever ett hemskt liv och även om grisarna inte har det roligare så smakar kyckling ingenting. Och jag ville inte ha en massa chili för jag är en mes.

Först fick jag ingenting. Sen fick jag en ursäkt. Sen kom en sallad med räkor. Jag skickade tillbaka den. Hjärtat bultade men jag gjorde det. Då fick jag en med kyckling. Det snurrade i huvudet, jag darrade på rösten, men jag sa till igen. Jag sa att jag beställt med fläsk, men att nu fick det vara nog eftersom Sam och Charlotta hade fått sin mat och börjat äta för länge sen.

Så jag åt och naturligtvis var den jättestark.

Det enda som inte smakade chili var kycklingen som inte smakade någonting för kyckling smakar ingenting.

Jag tog några tuggor och lämnade resten.

Sen skulle vi betala och då kom chocken. Vi fick inte betala någon mat. Inte ens den som blivit rätt. Trots att vi insisterade.

Så där satt jag, med glödande kol på mitt huvud. Det var inte så jag hade tänkt. Pengarna var ju inte problemet. Och skammen över mitt beteende steg i kroppen.

Jag drog upp luvan och smet ut för att slippa se någon i ögonen.

Eller som igår, när jag sa vad jag tyckte till mina chefer på ett möte på jobbet. Temperaturen sjönk i rummet. Jag darrade på rösten. Det snurrade i huvudet. Folk gick i försvar, pratade om facket, himlade med ögonen, höll med och sa emot, pratade om budget och sa olika siffror med hundra tusen efter. Till slut blev det ingen skillnad. Förutom att jag hade sagt det jag ville säga och resten av dagen kunde jag givetvis inte titta någon i ögonen.

Jag smög längs väggarna och väntade på samtalet. Samtalet om att jag kanske borde söka mig ett nytt jobb.

Det har inte kommit. Än.

Tvärtom försökte folk le och vara trevliga. Jag drog mig undan, medan skammen steg i kroppen.

Varför är det så här?

Varför är jag livrädd för att säga vad jag tycker?

Jag sitter och håller igen och håller igen och håller igen och när jag inte längre kan hålla igen så säger jag något och när jag får säga det jag vill ha sagt så skäms jag intensivt. Även när det verkar som att folk tycker att jag har rätt. Speciellt då.

Hur ska jag nu kunna gå tillbaka till min favoritrestaurang? Eller till jobbet?

Eller som förra veckan när jag fick fakturan från de som lagt vårt nya vackra sovrumsgolv. Den var oväntat hög och vissa poster verkade fel. Så jag mejlade, fick svar, mejlade, fick svar, mejlade och fick svar att summan på fakturan ändras.

Precis som jag ville.

Och skammen steg.

Jag fick rätt. Väldigt tråkigt eftersom de är Skånes bästa byggnadsvårdsfirma och hur ska jag nu kunna med att anlita dem igen? Nej, det får bli en sämre firma. Skammen är för stor.