Kultur & Nöje

Livskonst och krängande bildvärldar

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Interiör från Herlev Hospital, färgsatt av Poul Gernes, 1968-76. Installation.
Foto:Foto: Steen Møller Rasmussen (rekonstruktion)
Interiör från Herlev Hospital, färgsatt av Poul Gernes, 1968-76. Installation.

20 år efter sin död får Poul Gernes en allt större uppmärksamhet i den samtida konstvärlden. Konstskribent Thomas Kjellgren har sett hans konst återvända till Louisiana – en institution konstnären haft sina duster med.

Poul Gernes: ”Jeg kan ikke alene, vil du være med?”

Louisiana

T o m 16 oktober

Hans verk har, bara för några år sedan, visats i stora utställningar i Malmö och Lunds konsthallar och nu satsar Louisiana på en stor sommarutställning med titeln ”Jeg kan ikke alene, vil du være med?”

Gradvis håller Poul Gernes alltså på att erövra de konstmuseer och institutioner som han en gång menade borde stängas eftersom de bara innehöll död kultur. Kombinationen Gernes – Louisiana är dessutom ytterligare laddad. 1970 lämnade konstnären – tillsammans med Bjørn Nørgaard och Per Kirkeby – den omstridda utställningen ”Tabernakel” i protest. Hans utmanande verk, med Citroënbilar och andra objekt som skulle visa på det han kallade sponsorkonst, blev för radikala för Louisiana och samarbetet avbröts.

Detta spänningsfyllda dilemma uppfattar man inte mycket av i den här utställningen. Louisiana har nu fyllts med Gernes färgrika alfabet, punkter, ränder, flaggor, skulpturala formalfabet och måltavlor. Tidiga materialexperiment och provokativa happenings visas parallellt med serierna av bilder, konsekvent målade med lysande industriella lackfärger som tycks växa fram ur den systematiska slump som är så framträdande i Gernes konst.

Även om han alltid förblir sin egen konstnär som följer sin egen inriktning så kan man hos Gernes avläsa tidsandan och spåra dragen av minimalism, popkonsten med Jasper Johns och Joseph Beuys och konceptkonsten.

Det är naturligtvis lätt att bli förförd av Gernes färgglada ytor. Men vad han egentligen eftersträvade var att avskaffa konstnärens individuella stil och hävda konsten som en del av en större samhällelig enhet och som del av ett abstrakt, universellt formspråk.

Själv har jag oftast närmat mig Gernes brokiga konstnärskap utifrån ett synsätt som Dirk Luckow, i samband med en utställning i Deichtorhalle i Hamburg, beskriver så här: ”Liksom i en oreglerad boxningsmatch växlar stilar och metoder, och först gradvis förstår man den särskilda ordningen bakom hans konstnärliga angreppssätt att fläta ihop alla omvägar, nyanser eller flyktigheter till ett mycket direkt och skenbart antiauktoritärt formspråk”.

Därför fastnar jag också gärna i Gernes tidiga, krängande bildvärldar. Från den Eks-skole som han hade startat 1961 och där man ägnade sig åt gränslösa materialexperiment. Där man gjorde grafik med kroppen och där man lät busslinje 29 mot Vanløse köra över preparerade kopparplåtar och där däckmönstren sedan lämnade omedelbara sociala avtryck. Där konstnären själv, som i Pouls Papir-performance, först svepte in sig i papper för att sedan klippa sig ut igen. När han i olika kollektiv med utsatta människor skapar helt nya former av livskonst. Där medmänniskor och sociala situationer är viktiga material för en konst i samhällets tjänst. Något som också tydligt visas i utställningstitelns ”Jeg kan ikke alene, vil du være med?”, ett citat från 1971.

Här måste jag ändå peka på ett generellt problem med att iscensätta den här typen av utställningar. De en gång så provokativa och tidspräglade installationerna avtappas ohjälpligt på sin ursprungliga kraft när de visas så här, i backspegeln som en dokumentation av något som inträffat. De här verken riskerar faktiskt att bli just den döda kultur som Gernes själv pratade om.