Kultur & Nöje

Knausgård erbjuder mer av det samma

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Karl Ove Knausgårds tidigare outsiderposition har blivit till en utkiksposition, tycker recensenten.
Foto:

Inte heller andra volymen av Knausgårds världsbeskrivningar till dottern övertygar. Fedja Borčak läser essäer där ingenting riktigt sker.

”Om vintern”

Författare:

Karl Ove Knausgård

Bilder av Lars Lerin

Översättning:

Staffan Söderblom

Förlag:

Norstedts

Jag var allt annat än begeistrad över ”Om hösten”, den första av Karl Ove Knausgårds fyra böcker till sin ofödda dotter. Därför var det med en viss besvikelse jag skrev om den, för i jämförelse med vad Knausgård åstadkommit med sina romaner var denna bok fadd, många gånger tröttsam och missriktad. Inför läsningen av andra delen, ”Om vintern”, hade jag på förhand bestämt mig för att läsa vänligt, ta fram de goda sidorna av boken såväl som projektet i stort. Dessutom: om andra delen är som den första, så finns det väl ingen poäng i att bara upprepa kritiken av den första?

Men några dussin sidor in i boken slår det mig att man lika gärna kan vända på det och fråga: varför skriver man samma bok två (möjligtvis fyra) gånger? Essä efter essä i samma tappning…

Det är naturligtvis andra objekt som beskrivs här (socker, atomer, ugglor, mynt), men tillgången till dem baseras på samma instrumentella, distanserade och ärligt talat pretentiösa blick. Allt som oftast börjar det i ett materiellt objekt, låt säga myntet: ”Mynt är små runda metallskivor…” OK. Sedan vårt begrepp om myntet, vilket är en ”säregen form av fiktion”. OK. Sedan en mer eller mindre orelaterad association, denna gång till konstens fiktionskvalitet. Därefter den regelmässigt klumpiga syntesen: ”vi är alla författare, med pengarna diktar vi ett helt samhälle”. Sjuttiotalets busschaufför som bär runt på en väska full av växel blir ”fiktionens konung, denne myntens Homeros”. Jag kan bara inte bemästra den vänlighet som krävs för att acceptera episoder som denna av en författare som många idag håller för att vara en av Skandinaviens mest intressanta.

Nästan alla aspekter av boken skorrar – rösten, tilltalet, stilen, tankarna, utgångspunkten. Ibland är det fadern som pratar, andra gånger är det vardagsfilosofen, pseudohistorikern och jag vet inte vad. Problemet med det anlagda perspektivet är Knausgårds stora avstånd till de objekt som han insisterar på att beskriva som isolerade enheter som på ett konstlat sätt förbinds i elaborerade men livlösa konstruktioner. Ambitionen är tveklöst att animera de själlösa tingen, att grubbla fram det mystiska i det gängse, men det som ska föreställa att jäsa kommer ut platt.

Man kan avundas privilegiet att efter en eller till och med flera stora succéer kunna skriva tafatta böcker. Man kan också fråga sig varför den outsiderposition som Knausgård tidigare intagit har blivit till en utkiksposition varifrån allt syns och är föremål för eftertanke, men ingenting riktigt förvandlas eller känns.