Kultur & Nöje

Karl Ove Knausgård: "Om våren"

ny bok
Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen "Ut ur världen". Bor i Glemmingebro.
Foto:

Karl Ove Knausgård berättar om livet för sin tre månader gamla dotter. Men också för sig själv och för den lyckligt lottade läsaren. Kulturskribenten Christian Swalander har läst del 3 i Knausgårds årstidsserie.

Karl Ove Knausgård

"Om våren"

Översättning Staffan Söderblom

Bilder av Anna Bjerger

(Norstedts)

Artikeln publicerades 4 februari 2017.

Det är valborgsmässoaftonens morgon år 2014 när Karl Ove Knausgård tar med sig sin tre månader gamla dotter i bilen och åker från Österlen för att hälsa på barnets mamma som vårdas på en psykiatrisk klinik i Helsingborg.

Inom sig för han ett samtal med sin lilla dotter, där han också reflekterar över hur världen kan se ut genom hennes ögon. En värld av ljus och mörker, hårt och mjukt, men också en värld där relationer redan i hennes ålder har upprättats. För hennes pappa är världen sådan att den behöver pareras för att inte bli olidlig. Men vid sidan av att böja sig undan finns också dess motsats, att skapa, att med sin förmåga bidra till något nytt i världen, ett barn, en bok.

Berättelsen om resan till Helsingborg försvinner ur sikte för att återkomma i slutet av boken medan en annan berättelse utspinner sig, det är historien om hur det blivit som det är, hur den lilla dotterns familj med mamman och de tre äldre syskonen haft det. Hela boken är ett dutilltal till dottern, en värld ska förklaras, men den som söker förklaringen är förstås pappa själv.

Det är märkligt med Knausgårds autofiktiva Proustprojekt, både i sviten ”Min kamp” och i den kortare svit av årstidsböcker där ”Om våren” är den tredje. Den kritik som skulle kunna förekomma mot att ännu ett manligt geni mytifierar sina tillkortakommanden får inget fäste, böckerna är alldeles för mänskligt insiktsfulla och fantasifullt sökande för det.

En viktig omständighet är som Knausgård skriver att det finns en förväntan på att litteratur ska förmedla en insikt. Men en bok som skrivs med ett sådant syfte upphör snart att vara litteratur och blir didaktik. Se där en avsiktslös oförmedlad insikt, inskriven i en litterär form som bär drag både av den höga sagan och av den klassiska form där en spänning byggs upp som ödesmättat leder fram mot en distinkt vändpunkt. Ibland manifesterad i högre makters ingripande.

Här kommer dessa makter att ta gestalt i en ovanligt serviceinriktad och hjälpsam kvinnlig banktjänsteman, som räddar Knausgård ur den katastrof det innebär att ha rest till Helsingborg i en bil med nästan tom tank och med legitimation och bankkort kvar hemma på köksbordet.

Denna banks meritlista i övrigt är sådan att jag avstår från att nämna den vid namn. Men Knausgårds resa är väl värd att följa med på.