Kultur & Nöje

Jacques Werup: "Du har funnits här"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Jacques Werup fyller 70 år i nästa vecka. Idag utkommer han med sin nya bok, en essäsamling om poesi.
Foto:Fredrik Ekblad
Jacques Werup fyller 70 år i nästa vecka. Idag utkommer han med sin nya bok, en essäsamling om poesi.

I Jacques Werups nya självbiografi "Du har funnits här" är det poesin som står i centrum. Kulturskribenten och författaren Felicia Stenroth uppskattar hur Werup ställer enkla frågor som inte alls är enkla.

Jacques Werup

"Du har funnits här – Poesi på liv och död"

(Albert Bonniers förlag

)

När jag sommarjobbade på sjukhuset i Kristianstad för flera år sedan gick jag ofta till sjukhusbiblioteket för att låna böcker. En av undersköterskorna brukade följa med mig dit på rasterna, även om hon själv inte läste så mycket. Hon lånade en bok av Jacques Werup, satt och läste den på rasterna, och lånade sedan om den nästa sommar när vi åter arbetade tillsammans. Hon sade att texten på något sätt kom att inkapsla den föregående sommaren. Det hon hade känt då ville hon minnas igen.

Jag tänker på det när jag nu läser Werups nya essäsamling. Han pratar nämligen om diktens förmåga att inkapsla, i ett kapitel som handlar om tid. Werup beskriver hur han en vår återvänder till den franska orten Mondoubleau, där hans familj hade ett hus under många år.

Han upplever plötsligt att tiden står still, att han är tillbaka då han bodde i huset, att hans mormor lever. ”När tiden inte finns är man ingen eller alla, var och en blir alla” och detta ögonblick kallar han ett poetiskt ögonblick. Dikten är ett sätt att leva i ett nu, och trots att ordet mindfulness är nytt, är det vad diktare har gjort i alla tider, menar han. En bra dikt rubbar tiden runt omkring.

"Du har funnits här" har undertiteln ”Poesi på liv och död” och är en kombination av essäer och en samling dikter som följt Werup genom livet. Allt från Tomas Tranströmer och Pentti Saarikoski till Mare Kandre och Emil Jensen. Blicken har sedan senaste självbiografin "Medan jag levde" lyfts en aning och beskriver inte bara Werups liv i litteraturen, utan poetens position i ett samhälle under förändring.

Boken är indelad i avsnitt som talar om jag, du, ort, tid, sång och tröst. Det centrallyriska jaget diskuteras, poeter och filosofers syn på tid, och vad som egentligen är skillnad mellan en dikt och en sång. ”Vad dikten förlorar i komplikation, vinner sången i koncentration” skriver han. Och från en man som varit både musiker, författare och poet, kan en bitterhet anas, över hur det finkulturella rummet haft svårt att handskas med hans strävan mot ett enkelt tilltal, viljan att nå ut till en publik.

Det finns en folklig genomslagskraft i Werups framtoning. En nog så skicklig enkelhet som är lätt att beröras av. Så upplever jag också denna essäbok. Enkla frågor är svåra frågor. Vad är en dikt? Vad händer när man läser den? Werup beskriver lyrisk kvalitet som något som ”kräver att en mottagare öppnar sig för den”.

Ändå är essäboken ganska kravlös, generös rent av. Det är sårbart att diskutera de texter som berört en mest. ”Varje diktare sträcker fram en livboj”. Vad en dikt kan åstadkomma är omöjlig att förklara eller överföra på någon som inte upplevt det. Därför är det lättast att läsa denna bok som ett försök, en rörelse, ett samtal.

Som allra bäst blir det när Werup lämnar det mer anekdotiska och självbiografiska, och istället riktar blicken utåt, mot andra poeter, och mot tankearbetet kring vad poesi kan vara.