Kultur & Nöje

Mästarna bakom glaset – 2016

konst Artikeln publicerades
Tillie Burden: "Tree stump" 6 bilder
Foto:Mästarna bakom glaset
Tillie Burden: "Tree stump"

Höstsatsningen Mästarna bakom glaset fortsätter att växa. Konstskribenten Thomas Kjellgren imponeras av årets fyra helt olika utställningar och uppskattar att det han ser inte är allt. Gränser kommer fortsätta att korsas, nya möten uppstå.

Mästarna bakom glaset

Utställningar på fyra platser: Österlens Glashytta, Drakamöllan Gårdshotell, Fabriken i Bästekille och Kiviks Musteri.

Var helg hålls det olika aktiviteter på Österlens glashytta.

Sista dag är 6/11

Mästarna bakom glaset är en manifestation som bara växer i betydelse. I denna, den fjärde upplagan, har man inte bara vässat experimenten och hantverkstraditionen utan man skapar även nya och oväntade möten i Österlens Glashytta. Mellan unga och etablerade glaskonstnärer och konstnärer som aldrig tidigare har arbetat med glaset. Träskulptören Börje Lindberg och serietecknaren Liv Strömquist är några av dem.

Hela projektet betonar processen och parallellt kan man också se utställningar i fyra utställningsrum: Österlens Glashytta, Drakamöllan Gårdshotell, Fabriken i Bästekille och Kiviks Musteri.

Arbetet i en glashytta är verkligen fascinerande. Som en fridans runt den glödande glasmassan. En koreografi skapad genom ett komplext, lustfyllt och intensivt samarbete. Ett arbete där en långvarigt förvärvad erfarenhet möter de fantasifulla nyupptäckterna i en kreativ dialog.

Det är precis detta som initiativtagaren till Mästarna bakom glaset, Elna Jolom, vill betona genom årets tema: ”Crossing borders”. Ett arbete över generations- och könsgränserna där personlighet, nutidsgestaltning, samarbete och konceptuella idéer har en lika självklar plats i processen som materialfrågorna och hantverkstraditionen.

På Österlens Glashytta möter vi några unga glasskulptörer som kombinerar lekfullhet med teknisk avvägning: Rasmus Nossbring (direkt från Konstfack), Amy Krüger och Tillie Burden. I en annan del av lokalen presenteras helt andra verk: av Liv Strömquist, Elin Maria Johansson och Etta Säfve. Med sina teckningar, sinnrika filmer och objekt för de in nya tankar och utmanande synsätt i glasvärlden.

Krüger och Burden har tillsammans en större utställning på Kiviks Musteri. Det finns en omedelbar lockelse i Krügers svartvita dockgestalt som både oskuldsfullt och med en riktad handlingskraft berättar något om människan.

En annan auktoritet utstrålar Tillie Burdens verk där materialet först inte alls verkar vara av glas: små trädstubbar med årsringar (associationerna går både till Allan McCollums trädstubbar i betong på Wanås och Eva Larssons målade träskivor), plasthandskar och ballongformer. Det är både poetiskt och handfast.

Mattia och Marco Salvadore arbetar tillsammans med sin pappa Davide Salvadore i en hytta på den traditionstyngda glasön Murano (Italien). De visar nu sina stora vasformer på Drakamöllan Gårdshotell. Organiska kroppsformer som skapar rytm genom genomsiktlighet och en nästan bedövande vacker färgsättning. Man anar ett perfekt samspel mellan blåsning och slipning.

I samlingsutställningen på Fabriken i Bästekille visas verk av tjugosex glaskonstnärer, svenska och internationella. Flera av dem har medverkat i tidigare upplagor av Mästarna bakom glaset. Detta är – jämsides med Millesgårdens ”Svensk glaskonst efter 2000” från tidigare i år – den största glaskonstutställning som åtminstone jag har sett i Sverige.

Omedelbart fastnar jag i verk av två helt olikartade konstnärer, som presenteras intill varandra: Liu Chen Kuangs spröda, nästan färglöst förfinade vaser – som var de framkallade i en målning av Morandi – och Jonas Rooths obegränsade färgexplosioner som skapar en nästan obeskrivlig praktfullhet. Det är mellan poler som dessa som bra glaskonst uppstår.

Utställningen präglas genomgående av en stor spännvidd, en teknisk briljans och estetisk finslipning så att det både räcker och blir över. Men kanske intressantare är att här också finns flera verk som uppstått i ett livfullt, abstrakt och fantasifullt skapande. Något som ständigt utmanar den dekorativa tvångströja som glaskonsten stundtals (ibland även här) riskerar att fastna i.

Då blir James Lethbridges vegetativt taggiga former sköna och viktiga motbilder till det perfekt avrundade.

Utställningen väcker också ett par andra frågor, vilket är mycket bra. Om hur läng räckvidd en konst som ibland strävar efter att så naturtroget som möjligt återge naturens former (växter och frukter) har. Åtminstone för mig blir ett verk bestående när det får mig att se saker – hur välkända föremålen än är sedan tidigare – som om jag såg dem för allra första gången. Nyskapade och fulla av möjligheter.

Det är just därför som hela manifestationen Mästarna bakom glaset är så lovvärd. Det här är ett växande projekt som utställningarna bara är inledningen av. I hyttan de kommande veckosluten kommer det att skapas en helt ny och tidigare inte upptäckt glaskonst.