Kultur & Nöje

Gammelstrand, Köpenhamn: Per Kirkeby

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Per Kirkeby: "Medre Artista" (1961)
Foto:torben eskerød/gl strand
Per Kirkeby: "Medre Artista" (1961)

I sommar är Per Kirkeby en av Wanås konstnärer, men redan nu visas i Köpenhamn en utställning med Kirkebys tidiga verk. Kulturskribenten Thomas Kjellgren ser hur ett storartat konstnärskap tar form.

Per Kirkeby

"Avantgardens blå"

Visas på Kunstforeningen Gammelstrand, Köpenhamn till 24/4

Per Kirkeby är kanske den mest mångsidige konstnären i Norden i dag. Han är inte bara betydande som målare och skulptör utan även som författare, geolog och filmare. I fjol visade han, på Konstmuseet HEART i Herning, den stora utställningen "Det ægte billede". "Avantgardens blå", som nu visas på Kunstforeningen Gammelstrand i Köpenhamn, är en bearbetad version av den utställningen.

Att Jylland är en viktig utgångspunkt är nu ingen tillfällighet. Kirkeby kom på 1960-talet där i kontakt med de avantgardistiska miljöer som gallerister och samlare skapade i Herning. Inte minst genom att man visade verk av den omstridde konceptuelle konstnären Piero Manzoni (1933-1963), som också besökte staden vid ett par tillfällen.

Med erfarenheterna från Manzonis utmanande och radikala reducering och det egna experimenterandet – tillsammans med Poul Gernes och Bjørn Nørgaard – på den berömda Eks-skolen i Köpenhamn prövar han medvetet sin världs- och naturuppfattning i konsten. Hela den här utställningen, med verk från 1960-talet och fram till 1990, visar en Per Kirkeby i dynamiskt och kreativt vardande. Hur han tar stegen från det mer motiviska – genom målningarnas alla dolda hinder och konkreta staket för både perception och gestaltning – fram till det mer lyriskt abstrakta och expressiva måleriet i slutet av 1980-talet.

Att Kirkeby är en metodiskt undersökande konstnär är här tydligt. Tidigt arbetar han i serier av målningar som alla har samma format. Det är masonitmålningar och kritteckningar på svarta tavlor där den konstnärliga processen inte bara dokumenteras utan omedelbart också ifrågasätts. Vi blir en del av en slags konstnärlig materialsamling och pedagogik. Men då måste man samtidigt hålla i minnet det som Kirkeby själv slog fast, i samband med sin stora utställning på Louisiana 2007, att ”det är inte det expressiva eller spontana som driver verket, men däremot emblemen för grundläggande mänskliga upplevelser”.

Hans verk uppstår alltså inte i förklaringen utan i det motstånd som själva måleriet erbjuder konstnären och det aktiva seende som krävs av betraktaren. Vägvalen måste ständigt omprövas, men under allting ligger det som han alltid återvänder till: landskapen med träden, de geologiska lagren och människans liv och villkor.

Kirkebys svarta bronsskulpturer, som jag ibland tycker försvinner ut i det obestämbara och amorfa, får i den här utställningen en ny och sammanhållen auktoritet. Visst, de är studier till de många offentliga tegelskulpturer som han har uppfört över hela världen, men de är inga arkitektoniska modeller utan skulpturer i sin egen kraft. Den lilla, nästan försvinnande, skulpturen från Kirkebys första offentliga verk, i ett bostadsområde i Ikast 1973, visar tydliga spår av de maya-byggnader han kom i kontakt med under en resa till Mexico.

Det finns många spännande spår att följa i den här utställningen och allt kompletteras med en ny tegelskultur ute på Kunstforeninges utegård. I Kunstbiografen, på tredje våningen, visas Kirkeby film om Asger Jorn och hans samtal med Albert Merz.