Kristianstad

Malmöskjutningen ägde rum utanför min dörr – polisen var ljuset som ledde mig ur mörkret

Kristianstad Artikeln publicerades
Polisen spärrade av Drottninggatan i Malmö för att säkra brottsplatsen efter skjutningen.
Foto: Johan Nilsson/TT
Polisen spärrade av Drottninggatan i Malmö för att säkra brottsplatsen efter skjutningen.

I måndags kväll sköts tre unga män till döds i Malmö. Med automatvapen. Det är en tragedi.

Jag tittade på en fotbollsmatch. Drack en öl. Sedan hörde jag det overkliga ljudet som jag bara trodde fanns i filmer. Smattrandet med exakt intervall.

Jag gick ut på balkongen och hörde en man ropa i plågor. ”Ring ambulans!”, skrek någon. Nere på gatan sprang människor. Någon började filma. Någon skällde för att någon filmade.

Kaos.

Själv ringde jag 112. En lugn kvinna försökte få reda på vad jag ville. Men jag kom inte på min gatas namn. Under samtalet kom polisen till platsen. Sedan ambulansen. Avspärrningar sattes upp och medier flockades.

Resten känner ni till. Tre unga män, 19, 27 och 29 år gamla, dödades utanför ett internetcafé i centrala Malmö. Alltihop en uppgörelse mellan kriminella grupperingar som kämpar om makten i den undre världen.

Jag gick förbi dagen efter och såg kulhålen i skyltfönstret. Jag såg blommor, tända ljus och inramade bilder på två pojkliknande ansikten som nu är saknade av föräldrar, syskon och kanske en älskade.

Jag tänkte att ingen borde få sina liv avslutade på detta sätt. Jag tänkte på alla val dessa unga män hade gjort som lett fram till denna dag. Och alla val som de förnekats av samhället.

Och att sanningen alltid ligger någonstans i mitten.

Sen promenerade jag hem. Såg en lapp på portdörren med information från kommunen om vart man kan vända sig för att få krisstöd. En stund senare knackade det på min egen ytterdörr. Det var en ung polis som efterfrågade observationer som hade gjorts i området.

Vi satte oss vid bordet under min kristallkrona. Vi pratade länge – kanske i en halvtimme – även om jag inte hade sett något särskilt. Han lyssnade dock lyhört och ju längre samtalet gick, desto mer förstod jag att han gjorde mer för mig än vad jag gjorde för honom.

Det här var terapi. För min själ, men framför allt för mitt förtroende för samhället.

När han lämnade mitt hem kände jag ingen rädsla längre. Trots de 15 nyligen avfyrade skotten med automatvapen på min gata där jag går till tåget varje dag.

Jag borde ha känt ilska och frustration över det meningslösa våldet. Men istället fyllde mötet med polisen mig med hopp. Han var som en fyr som visade vägen ut.

Under mina drygt fem år som journalist har jag träffat åtskilliga poliser och ni har alla gett mig samma känsla. Visst finns också svåra poliser. Några har varit korta i tonen, andra har varit direkt helsura. Men de flesta har varit utomordentligt trevliga.

Och från alla har jag upplevt obeveklig vilja att göra samhället till en bättre plats för medborgarna att leva i.

Detta känner ni, trots den dagliga kontakten med människans baksidor. Ni handskas med psykosstinna missbrukare som sparkar och slår, ni kör hem till familjer där mannen slagit sönder hem och fru och ni åker till föräldrar för att ge dödsbud om ett förlorat barn.

Ändå orkar ni. Trots att lönen är skrattretande låg och att det genomförs obegripliga organisationsförändringar. Så hur orkar ni? Det kan bara finnas ett svar. Att polisyrket är ett kall. Ni känner att ni måste. Att ni inget annat kan.

Jag högaktar er för denna inställning. Och jag hoppas därför innerligt att den fokus som samtliga partier nu riktar mot polisämbetet kommer att höja yrkets status. Jag vägrar tro att det är tomt prat i desperata valtider. För att ni förtjänar att behandlas med samma respekt som ni möter andra med.

Som den jag fick. Skakad men ändå trygg under kristallkronan. Dagen efter ett obegripligt vansinnesdåd.

Fyra val

Just nu

Hade jag fel: Danmark gick inte till kvartsfinalen i VM 1986, som jag skrev förra veckan. Utan till åttondelsfinalen. Uppmärksamma läsare gjorde mig varse om detta. Undskyld, Danmark.

Mötte Danmark i slutrundan: Spanien. Först gjorde Jesper Olsen mål på straff. Sedan slog han en katastrofal bakåtpass som ledde till spansk kvittering. Till slut förlorade danskarna med 5–1. Men revanschen låg kring hörnet. Sex år senare vann Danmark EM i Sverige.

Har jag: En veckas semester. Gör ingenting förutom att kolla på VM. Ljuvligt.

Passar jag: Hunden Birk. Han är 15 år och är lite som en gammal polis. Birk har sett allt och gjort allt. Väldigt svårimponerad.

Visa mer...