Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Min bror Jesper kan den svåraste konsten i världen – vända den dåliga stämningen i rummet

Annars bygger man en.

Jesper är en sådan person som kan sättas i en bil och bli körd vart som helst. För han behövs överallt.

Inte bara för att han kan göra en flotte på en öde ö utan vare sig kniv eller rep, utan för sättet han gör det på. Med en sällan skådad optimism och entusiasm.

Det är därför folk flockas kring Jesper, drar i honom och vill ha med karln i alla möjliga sammanhang. För han kan också det svåraste som finns. Vända en dålig stämning i ett rum.

Den svåraste ingenjörskonsten i världen.

Under hela min uppväxt har jag sett honom flyga ut och in genom dörren. Åkt till spännande människor. Tagit hem spännande människor.

Han gjorde om vårt hem i Ålabodarna till Förenta Nationerna.

En gång kom han hem med en amerikan – Jason – från Illinois. De hade hittat varandra under praktiken på Volkswagenfabriken i Hannover.

På kvällarna spelade de baseball i de folktomma lokalerna. Spelade The Cure i högtalarna. Skrev manifest om hur värdet på ny teknik alltid måste stå i direkt proportion till hur miljön belastas.

Innan de kom till Ålabodarna tog de vägen inom Köpenhamn. Där mötte de upp kinesiska utbytesstudenter och festade hela natten. På morgonen sov de på någon segelbåt, tömde fläsksvålsskålarna och solade på däck. Sen lagade de en lampa på båten, skrev en lapp med en ursäkt, la en hög dollar och tog färjan till Sverige.

Så har Jesper fortsatt. Med en tilltro till att det löser sig. Och att det handlar om att ge och ta.

I onsdags ringde han sin minsta lillebror. ”Nu är jag här! Med tyskarna.” Jag satt på jobbet och arbetade med två texter och en deadline som kröp allt närmre.

Mitt svar blev: ”Va sa du?”

Jesper var på väg från Köln till Småland med tyska vänner för att fiska kräftor, men han tänkte stanna över hos lillebror på vägen upp. Och all borgerlighet i mig blev först upprörd över bristen på framförhållning. Har jag madrasser till fyra man eller ens rena lakan? Sen kom jag på att det var Jesper som var i andra sidan luren.

Väguppfinnaren.

Men inte bara det. Jag insåg att Jesper bara lever precis som han lär. Om jag hade ringt honom på samma sätt så hade han byggt sängar mitt i natten om nödvändigt.

På väg hem blev jag förlägen över min reaktion. Att jag ens hade blivit irriterad. Frågan jag fick var det finaste som jag varit med om i år.

Här vände sig alltså min storebror Jesper, tolv år äldre, till sin lillebror för att hitta en lösning.

Känslan var nästan för stor för att ta in.

Varför?

När jag var pojke såg jag honom göra alla dessa upptåg och projekt, men jag betraktade dem på avstånd. Jag såg personen jag själv ville vara. En varm och positiv människa som får andra människor att må bra.

Nu ringde han mig för att han ser mig som en del av hans värld.

Och givetvis var det aldrig några problem med tyskarna. De visade sig vara världens trevligaste. Vi gick ut på kvällen och de tog hela notan. Sen bjöd de med mig upp till kräftfisket i Småland.

Jag svarade att jag fick tänka på det. I skrivande stund har jag inte bestämt mig.

Men en sak vet jag.

Att som Jesper vill jag bli.