Kristianstad

Kvinnor tas inte på allvar av vården

Kristianstad Artikeln publicerades

Många kvinnor upplever att de inte tas på allvar av vården, visar en ny rapport från patientnämnden. Ofta gäller detta vid graviditet och förlossning. Kvinnor får söka vård på nytt och då har besvären lett till behandling.

Nära hälften av klagomålen i rapporten handlar om graviditeter och förlossningar.
Foto: Roger Lundholm
Nära hälften av klagomålen i rapporten handlar om graviditeter och förlossningar.

Patientnämnden i Region Skåne har analyserat de synpunkter som rör kvinnosjukvård och förlossningsvården som kom in under 2017. Av totalt över 6 000 ärenden rör 271 fall just dessa områden. 56 procent handlar om kvinnosjukvården, och 44 procent om graviditeter och förlossningar.

Analysen visar att många kvinnor upplever att de inte tagits på allvar av vårdpersonalen, att de blivit nonchalerade och misstrodda då de sökt vård. Ofta gäller detta när de varit oroliga under graviditeten och inför förlossning, men även när de sagt det gör ont (påtalat smärta) vid olika vårdåtgärder. När kvinnorna sedan har sökt på nytt har det ansetts att de haft fog för sin oro och det har gjorts behandlingsåtgärder.

Det påpekas också att behovet av kontakt inte tillgodoses. Det är bristande telefontillgänglighet, och för gravida kvinnor är det viktigt att de vet vart de ska vända sig, oavsett tid på dygnet.

Det skiljer även i rutiner och riktlinjer för exempelvis förlossningsvården mellan olika sjukhus i Skåne, vilket skapar irritation, oro och oförståelse för de kvinnor som hamnar emellan.

Flera kvinnor klagar över problem med att få en diagnos och att det tar tid. (Bilden tagen i annat sammanhang, personalen på bilden har inte med kritiken att göra.)
Foto: Roger Lundholm
Flera kvinnor klagar över problem med att få en diagnos och att det tar tid. (Bilden tagen i annat sammanhang, personalen på bilden har inte med kritiken att göra.)

När det gäller exempelvis smärtor beskriver flera kvinnor att det är svårt att få en diagnos och tar lång tid. I mer än vart fjärde fall beskriver kvinnorna smärta. Det kan exempelvis vara att de drabbats av endometrios men inte fått hjälp, eller att gynekologiska undersökningar och cellprovstagningar gör mer ont än vanligt.

En kvinna berättar att hon upplevde det som att barnmorskan jobbade på löpande band och att hon inte visade kvinnan någon sympati när hon påtalade att undersökningen gjorde mer ont än normalt.

En kvinna berättar att hon tog ett cellprov och påtalade smärta vid provtagningen. Personalen sade då att hon skulle uppföra sig.” (Utdrag ur rapporten.)

I rapporten framkommer det att det finns en attityd om att smärta är någonting kvinnorna bara får acceptera.

En fjärdedel av kvinnorna har också uppgett att de haft besvär med att komma i kontakt med vården, särskilt via telefon. En kvinna väntade på operation på grund av avföringsinkontinens. Hon fick besked om att det var väntetid på 18 månader.

Gravida kvinnor klagar bland annat på bristande information och att deras oro inte tas på allvar.
Foto: Christiaan Dirksen
Gravida kvinnor klagar bland annat på bristande information och att deras oro inte tas på allvar.

Gravida mödrar har också hört av sig i 30-talet fall och klagat på dels information, dels att deras oro inte tas på allvar. Som exempel när en kvinna behövde terapi för att bearbeta en sen abort och förbereda sig för en ny graviditet.

”Läkaren pratade om allt annat än min oro” har hon uppgett.

Även under själva förlossningen upplever kvinnor att de saknat hjälp. De har lämnats ensamma i rummen, en kvinna fick gå ensam i en gåstol och föda barnet utan närvarande personal. Patienter har önskat sig vissa åtgärder, som smärtlindring i tidigt skede, vilket har nonchalerats.

De olika riktlinjerna vid förlossning mellan olika sjukhus vållar också förvirring och oro. Som när en blivande moder skickades hem med beskedet att igångsättning sker inom 24 timmar efter vattenavgång. När tiden gått kontaktade hon sjukhuset, blev hänvisad till ett annat på grund av platsbrist och åkte dit. Då fick hon åka hem igen, eftersom det sjukhuset hade riktlinjen 48 timmar efter vattenavgång.

Patientnämnden skriver också att många av synpunkterna som kommit in har tagits upp på arbetsplatsträffar. Där har vårdgivarna beklagat att kvinnorna upplevt det så, och visat på god samarbetsvilja genom att öppna för ytterligare samtal med kvinnorna om det funnits behov.

Fakta

Här är kvinnornas berättelser

Några utdrag ur de berättelser som olika kvinnor själva lämnat in till Patientnämnden om hur de har behandlats i vården:

– Har sökt vård i mer än sju års tid på grund av kraftiga smärtor och rikliga menstruationer. Först nyligen har jag fått diagnosen endometrios.

– Jag ringer mottagningen för att boka tid för ett läkarbesök. Hamnar i plats elva i kön. Efter tre timmars väntan och jag äntligen har placering ett meddelar den automatiska telefonsvararen att numret inte går att nå och samtalet avslutas.

– Jag har väntat på operation för framfall i livmodern i uppemot ett års tid. Besvären påverkar mig både fysiskt och psykiskt.

– Jag sökte vård för blödningar och sa att jag var rädd för cancer. Läkaren avfärdade detta och sa att jag inte hade cancer. Nu har jag blivit opererad för cancer i underlivet och ska påbörja en cellgiftsbehandling.

– Efter sterilisering avfärdade vårdpersonalen på avdelningen min smärta och tog den inte på allvar, utan som något normalt och förväntat. Senare undersökning visade att äggstock var perforerad och hade orsakat en blödning i buken.

En patient berättar att hon uppsökte gynekologisk akutmottagning på grund av menstruationssmärtor, kraftiga blödningar från underlivet och frånvaro- attacker. Läkaren förklarade för patienten att det gör ont när man menstruerar. Två månader senare opererades patienten akut för blindtarmsinflammation som var orsakad av en sprucken cysta.

En patient sökte läkare då hon hittat knutor i ena bröstet. Läkaren sa att alla kvinnor har knutor där och att det inte behövde utredas. När knutorna blev större sökte hon på nytt och fick en mammografi. Då visade det sig att hon drabbats av bröstcancer med spridning till lymfkörtlarna. Hon har därefter genomgått både operation och cellgiftsbehandling.

Flera kvinnor har inte fått ta del av provresultat trots löften om detta, eller fått felaktig information om vad proverna visat vilket gett onödig oro.

En kvinna fick ett brev om allvarliga cellförändringar. Hon vet att sådan information ska ges vid ett personligt möte så att läkaren kan svara på de frågor som uppstår.

Flera kvinnor har haft överenskommelser som svikits. En hade fått bestämt var operationssnittet skulle läggas. Men vid operationen var en annan läkare där, och la snittet på ett annat ställe.

– Jag låg förberedd för operation. Då får jag veta att den ställts in, eftersom en annan läkare ansåg att en annan form av behandling skulle vara bättre än operation.

En blivande moder får besked efter rutinultraljud i vecka 20 om att barnet kan ha Downs syndrom. Hon fick ingen ytterligare information förrän i vecka 32.

En gravid kvinna dumförklarades när hon hade smärtsamma sammandragningar. Barnmorskan sa att det nog var magsjuka och manade till vila. När kvinnan väl kom till akuten hade hon urinvägsinfektion.

Gravid kvinna med tvillingar hade sammandragningar och annorlunda flytning. Barnmorskan sa att det var normalt, ingen undersökning gjordes. Någon dag senare fick kvinnan blödning och var på väg att föda. Ett av barnen avled, det andra föddes för tidigt. Kvinnan har hört av sig för hon vill att vården ska uppmärksamma kvinnor när de är oroliga.

En kvinna lämnades ensam i en gåstol under förlossningen medan hon hade krystvärkar. Barnet föddes utan närvarande personal. Kvinnan har efteråt mått mycket dåligt.

En blivande moder hade både muntligt och skriftligt uttryckt att hon motsatte sig all typ av forcering under förlossning, barnmorskan försökte forcera ut barnet ändå.

– Innan förlossningen skulle jag få kejsarsnitt. När jag är där får jag besked om att det ska bli vaginal förlösning. Den blir mycket intensiv och barnet förlöstes till slut med kejsarsnitt. Jag undrar varför ingen tog hänsyn till mina önskemål och är mycket orolig för att föda igen.

En kvinna berättar att det uttryckligen i hennes journal fanns dokumenterat om hennes förlossningsrädsla och behovet av smärtlindring i tidigt skede. Kvinnan beskriver att hon inte blev undersökt av en barnmorska förrän efter några timmar och därmed heller inte erhöll smärtlindring i tidigt skede.

– Ryggmärgsbedövningen hade ingen effekt, men barnmorskan lyssnade inte på det, utan sa att det gör ont att föda barn. Till sist fick jag en ny bedövning som gav smärtbefrielse.

Visa mer...