Karin Rebas

Barnfattigdom mer än pengar

Barnfattigdom. Finns det ett mer kontroversiellt begrepp i den svenska debatten i dag?

Karin Rebas

I veckan presenterade Unicef en rapport om att Sverige är sämst i Norden på att hålla barn från att falla under fattigdomsgränsen, det vill säga 50 procent av medianinkomsten. Som vanligt delades diskussionen kvickt upp i två läger.

På den ena sidan finns ett antal vänsterdebattörer, som tycks tro att fenomenet med barnfattigdom uppstod först när Fredrik Reinfeldt blev statsminister. På den andra sidan ett antal högerdebattörer, som inte missar ett tillfälle att påpeka att svensk fattigdom inte är någonting jämfört med verklig misär.

Visst, att mäta fattigdomär ingen enkel sak. Svensk barnfattigdom är inte absolut, den är relativ. Svenska barn svälter inte. De tvingas inte tillbringa sin barndom med att sortera sopor eller arbeta på fabriker.

Fattigdomen yttrar sig på andra sätt: barn som bor trångt, som vräks, skickas på utflykt utan matsäck. Barn som får ångest över att behöva skriva uppsats om sommarlovet, eftersom det tillbringades hemma i lägenheten.

Det handlar inte om något akut armod. Men för dem som drabbas är det illa nog – och något som är värt att debatteras, inte viftas bort.

Alliansens medicin stavas förstås arbete. I grunden är det en sund politik, med arbete följer inte bara en inkomst utan också egenmakt. Arbetslinjen och jobbskatteavdraget, som har gett lågavlönade mer i plånboken, är på många sätt effektiva grepp.

Kruxet är att inte alla blir hjälpta. Det finns föräldrar som fastnar i arbetslöshet, som blir långvarigt sjukskrivna eller förtidspensionerade. Det finns föräldrar som månad efter månad lever på lågbetalda extraknäck. Och medan föräldrarna hankar sig fram hinner en hel barndom passera.

Vad kan samhället då göra? Det är inte enkelt att hitta ett svar. Och en relativt stor del av den svenska barnfattigdomen beror på att Sverige tar emot många flyktingar. Barn i familjer som nyligen kommit hit från Afghanistan har av naturliga skäl en lägre levnadsstandard än Medelsvensson. Lösningen där är inte att dela ut ett genomsnittligt antal jeans och tv-spel till varje nyanländ unge, utan att förbättra föräldrarnas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Dessutom är problemet betydligt större än det ekonomiska. Vilken barndom ger bäst förutsättningar för framtiden – en där middagen ibland består av havregrynsgröt, men vardagen är full av böcker och musik, eller en ekonomiskt trygg tillvaro utan intellektuell stimulans?

Viktigast av allt för att förbättra barns livschanser är en bra skola. Fattigdom i hemmen kan i viss mån kompenseras av datorrum som är öppna efter skoltid, läxhjälp som täcker upp när inte föräldrarna kan stötta. Att klasserna gemensamt samlar in till utflykter och resor, så att inte vissa barn ständigt tvingas skylta med att de inte har råd. Samt att kommunerna satsar på att locka de bästa lärarna till ”problemskolorna”, gärna med hjälp av höga löner.

Att ropa efter ökade bidrag är en lockande, snabb lösning, men för att verkligen mota problemet krävs långsiktiga lösningar och ett ökat engagemang i hela samhället.

Karin Rebasär generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.