Förpassa kungen till sagorna
Så lyder den allmänna stereotypa bild många har om kungafamiljen, och få ser några skäl till att avskaffa monarkin. Trots att det i riksdagen i teorin finns en majoritet för att göra landet till en republik, är det ett förslag ingen riktigt verkar vilja framföra på allvar.
Det svenska statsskicket är egentligen en marginell fråga. Visst, landet är en monarki, men kungens makt är nästan försumbar och hans roll är mest ceremoniell. Kungafamiljens förehavanden är guld för kvällspressen, och sommarens prinsessbröllop lär ge både handeln och media ett nätt tillskott med allt glitter och glam runtomkring.
Egentligen är det märkligt att kungadömet är okontroversiellt i ett land som Sverige där tanken om absolut jämlikhet och rättvisa präglat den offentliga debatten i årtionden. Att ett ämbete ärvs, garanteras ekonomiskt oberoende och är förutbestämt sedan födseln är allt annat än rättvist. Trots det accepterar de allra flesta monarkin som institution och kungen som landets högste representant. Kanske har man överseende med orättvisan för att det är ett enskilt fall, kanske beror det på ohejdad vana och tradition, kanske vill man inte peta i ett koncept som ändå funkar relativt väl.
Vad som inte diskuteras lika ofta är alternativen till att hålla landet med en kung. Presidentskap kommer ofta på tal, att väljas på ett lagom antal år och erhålla mer eller mindre makt. Den som väljs antas antingen vara en politiker eller en kändis, och inget av fallen är särskilt lockande jämfört med den rätt harmlöse kungen, eller tronföljaren Victoria.
Det behövs inte ett nytt system bara för att man avskaffar monarkin. President är en konstruerad roll som inte på något sätt är nödvändig, och landets statschef skulle lika gärna kunna vara statsministern eller riksdagens talman. Med en regering som redan i dag är överfull med ministrar borde det inte vara alltför problematiskt att hitta svenska representanter till internationella möten som i vanliga fall kräver statschefens närvaro i de fall som statsministern inte skulle hinna med, eller gå på de annars obligatoriska representationsmiddagarna. I till exempel Schweiz har man löst det så att hela regeringen är statschef.
Att låta kungen och prinsessorna vara sagofigurer i stället för makthavare vore det enda demokratiskt rimliga i längden. Trots att det nu är 2013 strävar många fortfarande efter uråldriga ceremonier och traditioner som bygger på den förlegade idéen om att en familj har en statligt sanktionerad maktposition som går i arv och är absolut. Det är kanske glittrigt och fint med ett kungahus, men det är inte skäl nog för att bevara det i all evighet.
Johanna Nylander är marketing- och PR-manager i Köpenhamn.
