Insändare

Vilket egenansvar har en vårdpatient?

Christer Kyreus ,
Christer Kyreus funderar över bemötandet i vården och konstaterar att hans eget möte med vårdpersonalen på vårdcentralen fått honom att känna sig mer frimodig att själv ta tag i sin egen hälsa i vardagen vad gäller motion och mat.
Foto:JANERIK HENRIKSSON / TT
Christer Kyreus funderar över bemötandet i vården och konstaterar att hans eget möte med vårdpersonalen på vårdcentralen fått honom att känna sig mer frimodig att själv ta tag i sin egen hälsa i vardagen vad gäller motion och mat.

Plötsligt händer det: man blir sjuk och behöver vård.

Allt rullar igång, med kort eller lång kötid till sjukhus och eller vårdcentraler.

Som patient har man då förstås höga förväntningar: "dom" skall kvickt fixa allt.

Men man själv? Vilket eget ansvar har man själv när olyckan eller sjukdom drabbar? Hur kan man själv bidra till behandlingen, och "får man" det, det vill säga: Hur aktiv i samarbetet med vården kan man själv vara utan att uppfattas som påträngande eller jobbig?

I många år har jag själv varit "listad", som det numera heter, på vårdcentralen Katten.

Det är ju så att vi själva som medborgare, ständigt behöver kolla vårt allmänna hälsotillstånd.

Där på Katten har jag alltid känt mig välkommen, att man vill möta oss inte bara som patienter - utan också som medmänniskor.

Ett exempel på deras vårdambition är sjuksköterskan Birgitta Frank, som ständigt bjuder in till öppna samtal och påminner om den kraft alla medmänniskor har inombords att plocka fram när det gäller.

Ja, det har gett "behandlings-psykologiskt mervärde". Eller med andra ord: jag har känt mig lyft och blivit mera frimodig att själv ta tag i min egen hälsa - i vardagen: hur motionerar jag? vad konsumerar jag?

Allt sånt positivt att göra, man vet ju "många bäckar små..."

Vi här i "lilla Trelleborg", kan vara glada att ha fyra vårdcentraler tillgängliga, fina vårdcentralen i Anderslöv inte att förglömma.

Och ett lasarett med åtskilliga specialavdelningar.

Vi ser ju alltför ofta annars, hur glesbygdsmänniskor i norra Sverige får allt svårare att finna vård.

Den relativa närheten till vårdinstanser här på Söderslätt ger oss faktiskt god "hälsotrygghet". Och råg i ryggen att själva "hjälpa till" när allvaret kommer nära.

Den saken är många gånger lättare sagt än gjort, men skam den som ger sig.