Insändare

Vem hjälper våra barn?

Insändare
En mormor uttrycker sin förtvivlan över långa väntetider till barn- och ungdomspsykiatrin.
Foto: Nilla Olsson
En mormor uttrycker sin förtvivlan över långa väntetider till barn- och ungdomspsykiatrin.

Har ett tioårigt barnbarn som under de senaste två åren visat tecken på att ha svårt att tackla känslor och motgångar.

Klarar inte av att någon agerar på ett sätt som han inte förväntat sig. Blir mer och mer utåtagerande. Givetvis är detta ohållbart i skolans värld. Här handlar det mest om var han ska förvaras på raster och hur mycket han ska ersätta när han slagit sönder något ”medvetet”.

Trots att vi i hans omgivning, även föräldrar, bönat om hjälp har insatserna varit små. Trodde att man hade tillgång till psykolog på våra skolor i dag. Hade det varit någon med lite kunskap som gett sig tid hade man säkert observerat att detta inte var något killen riktigt styrde över och definitivt ingen ouppfostran. Skolläkare verkar inte finnas till för dessa frågor och skolsköterskan kan inte skriva remisser. Stackars barn. Verkar som vi befinner oss i andra ändan av den berömda spjutspetsen. Killen har ingen inlärningsproblematik.

Då tar familjen till slut och skickar remiss till barnpsykiatrin själva, egenremiss. Detta var vården 2018. Familjen blir uppringd och vi börjar åter hoppas på hjälp innan allt spårar ur.

I dag, januari 2019, finns familjen fortfarande på väntelista. Var är vårdgarantin? Gäller den inte våra barn? Eller gäller den inte barnpsykiatrin? Eller gäller den inte om det är du som förälder anser att ditt barn behöver hjälp? När farfar skadade ryggen blev han upplyst om var han kunde söka vård i stället eftersom han inte skulle få komma till inom tre månader. Killen har väntat i nio månader och fått byta skola.

Familjen väntar fortfarande på hjälp och senaste budet var att det tar cirka 18 månader att komma till.

Tänker att allt skulle bli enklare om vi började hjälpa barnen och deras familjer när problemen startar och inte först låta dem misslyckas med allt och göra sig omöjliga i omgivningens ögon.

Så snälla finns det någon som vet hur vi ska agera, vad vi kan kräva så låt oss veta.

Ledsen och orolig mormor