Politiken är på villovägar i Trelleborg
Både oppositionen och Trelleborgs Allehandas politiska redaktörer har insett att ränksmideriet som nu pågår i Trelleborgs kommun medför att kommunen i stället för att blomstra och utvecklas positivt kommer att steg för steg stagnera och avfolkas och hela samhället tystna.
Omstruktureringen innebär hittills att tjänstemannalöner systematiskt sänks, att aldrig tidigare skådade totala utförsäljningar görs av kommunala verksamheter, att tillgångar som går att avyttra, görs helt utan hänsyn till konsekvenserna för brukarna, Trelleborgs invånare, och att privata upphandlingar nu görs till regel för serviceverksamheter som hittills varit samhällsägda.
Trelleborg formas nu, precis som Sverigedemokraternas partiledare tydliggjort som sin strävan i riksmedia, till en lokal diktatur där SD som största parti från och med nu ensamt regerar med lokala företrädare för M och KD sittande som tysta verkställare i sitt knä.
Kommunfullmäktiges månadsträffar har därmed reducerats till meningslösa pladderstunder och saknar numera, som allt fler invånare nu begriper, all politisk betydelse.
De gemensamma intressen som håller samman det nya politiska triumviratet är att med användande av traditionella moderata metoder sänka utgifterna för och rusta ner allt samhälleligt socialt stöd och teknisk service i vår kommun, och till varje pris eftersträva att bibehålla Sveriges lägsta landstingsskatt. Samtidigt gör SD ett märkligt urval av vilka lokala sjukhus som skall ges ökat lokalt stöd, och vilka som inte skall få det.
Förlorare är alla i Trelleborg. Inte minst alla de, som nu finner att dagligvaruhandeln och försäljningen av kapitalvaror och tjänster bromsas upp, att utbildningsmålen för våra unga inte längre nås, att lärarna söker sig bort från Trelleborg, att det inte går att få nya jobb lokalt, eftersom industriell produktion minskar i stället för att fortsätta öka, och att omsorgen om små och behövande, unga och gamla, är på väg att trappas ner till en skändligt låg nivå.
Storbanker har i alla tider skyddats av rädslan för bankkriser. Därför kan banktjänstemän och chefer fortsätta sin avveckling av all service och allt stöd för oss brukare, trots att de gång på gång ertappas med fingrarna i syltburkar på hög nivå. De vet att ingen kan ställa dem till svars. Nationalisering sker istället varje gång, och sedan skänks bankmakten tillbaka till de privata ägarna, när allt lugnat ner sig.
Men varför skall vi vanliga medborgare, som med våra inbetalningar räddar de rika gång på gång, när de hamnar i kris, fortsätta skänka tillbaka bankmakten till de rika ägarna, så fort det lugnat ner sig? Vad får samhällsföreträdare från förlorande samhällsgrupper, som blir här i Trelleborg, att fortsätta aktivt stödja en sådan utveckling? Och varför skall bankdirektörer, som aktivt hjälper fifflare att sno pengar, som skulle fördelats till skola, vård och omsorg, och i stället hamnar i skatteparadis och hos maffialedare, få komma undan, och till och med få miljoner i avgångsvederlag, när de i stället borde sättas i fängelse?
Ville Vilja
