Insändare

New Pattern - Huset vi byggde rivs nu ner

Insändare Artikeln publicerades
Ebba skriver om projektet New Pattern, och om vänner som får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.
Foto: Tomas Nyberg
Ebba skriver om projektet New Pattern, och om vänner som får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.

Med mönster skapade vi ett hus. Mitt mönster betyder ungefär samma sak för mig som projektet har gjort.

Trädet symboliserar familjen och relationer. Grenar kan brytas och det kan växa ut nya precis som olika relationer. Det finns inget djur med identiskt utseende och insida som ett annat och det finner man inte heller hos oss människor. Det är olikheterna som gör oss till människor.

I projektet har jag lärt känna fantastiska människor som har bevarat sina personligheter. De är som de är och det är det som gör dem unika. Projektet har gett mig ett helt nytt umgänge. Ett levande umgänge. En familj. Därför är det så oerhört jobbigt när man behandlar dem som jag ser som mest levande som smuts. De är inget värda och man tänker inte på att de har känslor.

Senast i dag fick jag höra att två av mina vänner fått avslag. De har varit i Sverige i två år. De har en ambition och ett mål i livet. Det de önskar är en framtid. Vi fick de att tro att de skulle få det men vi släckte den lilla gnistan hopp som vi en gång tänt.

De fick vänta. Vänta länge. Efter ett till tre år får många av mina vänner nu avslag... De är ledsna men de lever fortfarande. Kan ni tänka er hur det känns? Att vänta i år och sedan få avslag? Kan ni sätta er in i deras situation? De har känslor och det är känslorna från dessa levande människor som gjort projektet möjligt. Vi har uttryckt våra känslor och behandlat varandra som människor. Vi har accepterat varandra för dem vi är och uppskattat olikheterna. Vi har visat att det inte spelar någon roll vad du har på utsidan för när allt kommer till krita så är det insidan som får oss att känna. Insidan får oss att leva och insidan skapar det som är omöjligt för det yttre.

Det jag önskar mest av allt är att vi ska behandla varandra som människor för just nu gör vi inte det. Vi har förlorat våra känslor och förstår inte vad de som kommit till Sverige lämnat. De lämnade sina hem, sin trygghet, sina familjer och sina vänner i hopp om att få en framtid. I hopp om att få leva ett normalt liv. Snälla! Släck inte deras sista gnista av hopp. Riv inte deras nya hus som de börjat bygga upp. Riv inte New Pattern. Ta inte deras framtid ifrån dem. I en värld där man inte ens får röra sig fritt. Hur ska någonting kunna vara fritt? Hur ska du kunna vara en fri människa? Var ska de ta vägen nu? Vad händer med deras liv när det sista hoppet släckts och det sista huset rivits?

Ebba