Från rädsla är steget kort till hat

I september 2015 publicerades bilden på Alan Kurdi, den treåriga syriske pojken som spolats upp på en strand efter att båten kapsejsat. Hela världen reagerade och bilden blev en väckarklocka.

Det var en tid som präglades av empati.

Den hösten blev Trelleborg transitkommun för ensamkommande flyktingbarn. Det gjorde att många trelleborgare fick anställning på transit- eller etableringsboende eller inom skola, många tog god man-uppdrag och många engagerade sig ideellt som läxhjälp eller på språkkafé.

Det va lätt att känna empati med dessa ungdomar som flytt utan sina föräldrar till Sverige. Vi såg dem; tunt klädda och ofta med badtofflor trots kylan, när de uppsökte de platser i centrum som hade fritt wi-fi.

Då kände jag en otrolig stolthet över min födelsekommun. Västra kapellet fylldes med skänkta kläder, skor, hygienartiklar och annat. På en kartong kunde jag läsa "Welcome to Sweden", skrivet med spretiga barnbokstäver.

Trelleborgs Allehanda gjorde vid denna tiden ett utmärkt arbete med att förmedla information och motverka ryktesspridning.

Det var en period som präglades av solidaritet.

Tre år senare kan jag konstatera att det gått mycket bra för de ensamkommande som fått uppehållstillstånd och har Trelleborg som hemkommun. De flesta läser på gymnasiet nu. Under sommaren har många av dom jobbat inom hemtjänsten, LSS, barnomsorgen eller på äldreboenden.

En del av dem har haft uppehållstillstånd i över tre år nu och hunnit fylla 18 år vilket betyder att de ska få rösta i kommunalvalet för första gången i år.

Det är ett viktigt val.

Det går bra ekonomiskt för Sverige. Gränserna är så gott som stängda.

Men det finns partier som vill få oss att känna rädsla. Och från rädsla är steget kort till hat.

Jag väljer att känna hopp inför framtiden. Vad väljer du?

Medmänniska