Rysk roulette med vår framtid

Trygg, utvecklande, spännande, rolig och harmonisk är återkommande ord. Miljön på förskolan skall vara öppen, inbjudande och främja barnens kreativitet och förmåga att utvecklas.

Pedagogerna skall lotsa barnen genom deras olika faser med hjälp av omsorg, utveckling och lärande som ska smälta samman till en väl avvägd helhet. För att målen skall kunna uppfyllas krävs en kompetent, lyhörd och flexibel personal, som också skall dokumentera och utvärdera alla barn i verksamheten, vilket i sin tur kräver en lång kedja av förberedelser, analys, utvärdering och reflektion.

Trelleborgs kommuns pedagogiska verksamhet lyder också under skolverkets förordningar, och det finns uttalade idéer om hur: Våra insatser ska bidra till en höjd utbildningsnivå:

- Förskolan ska ge barnen trygghet och förbereda dem väl för grundskolan och ett livslångt lärande.

Ambitionsnivån hos Skolverket såväl som kommunen är hög, med den yttersta målsättningen att kunna erbjuda alla barn en kvalitativ utbildning, från det allra första mötet med någon form av pedagogisk verksamhet. Det är många fina ord. Det är också ingredienser som krävs av vårt samhälle för att de allra minsta ska kunna växa upp och bli empatiska och ansvarstagande medborgare. Men är denna målsättning förenlig med verkligheten, och kan de välformulerade målen infrias med de resurser man allokerar?

Att personalen på vår förskola arbetar frenetiskt för att uppfylla de högt ställda krav som ställs på dem, och mer där till, råder det ingen tvekan om. De har redan utsatts för en rad besparingsåtgärder och tvingades så sent som i somras till en total omstrukturering, där både barn och personal omplacerades.

Från att ha brottats med ett mycket tufft läge i höstas, med nya kollegor, nya barn och en slimmad organisation har de under hösten mirakulöst hittat lösningar för att kunna skapa en fantastiskt stimulerande miljö med teman, utmaningar, storbak och mycket kärlek. Personalen har trollat med knäna och fått också de allra ängsligaste trygga och nyfikna. De har gjort det omöjliga möjligt när politikernas fina ord har stannat vid att vara just bara ord. När barngrupperna har ökat, samtidigt som kollegorna har blivit färre. När arbetstiderna har skurits ner och antalet uppgifter skjutit i höjden. Gång på gång har de lyckats hitta lösningar, stimulera och utveckla med knappa förutsättningar.

Treåringen kan plötsligt äta som en prinsessa med perfekt snits på kniven och fyraåringen rabblar multiplikation och har erövrat insikten att en tredjedel är mer än en fjärdedel. Pedagogerna är fantastiska trots alla nedskärningar, och belöningen de får är en sparrunda till. För nu skall personalen minskas igen och några till flyttas runt, för vilken gång i ordningen har de nog själva glömt. Rutiner, kontinuitet, trygghet och stabil anknytning kastas därmed omkull på nytt för alla inblandade.

Det går att hitta mängder av artiklar, upprop och forskning som påvisar allvaret i situationen för våra allra viktigaste medborgare. De som nu skall lära sig vad som är rätt och fel. De som skall utveckla magkänslan för vad verklig medkänsla är. De som inte ens lyder under några arbetslagar, vilket gör att det inte finns krav på exempelvis bullernivån på en förskola, fast både gris- och häststall måste ligga på ett rimligt decibeltal. De som alla politiker alltid säger att de sätter främst, men som snart bara förvaras istället för att till varje pris försvaras.

I många av nämnda artiklar beskriver förskolepersonal diskrepansen mellan läroplanen och vad de praktiskt hinner med. Om vanmakten då all tid går åt till det nödvändigaste som att mata, byta på och klä av och på. Om stressen som gör hål i magen och natten sömnlös. Om rädslan att inte kunna räcka till i de där små ögonblicken då

barnen verkligen behöver bli sedda, och om paniken då det som inte får hända inte längre går att undvika. Många är uppgivna och även rädda för att klaga. Vissa har försökt och då trakasserats eller till och med uppmanats att sluta. Några är på väg att söka sig andra yrkesbanor.

Lärarförbundet har tagit fram en rapport som visar en kraftig ökning av sjukskrivningar bland förskolepersonal de senaste åren. De stora barngrupperna leder också till större smittspridning bland barnen, som dessutom oftare uppvisar stressymtom som magont och huvudvärk. Mer än 6000 barn skadas varje år så allvarligt på förskolan, att de måste uppsöka akutmottagningar, enligt siffror från socialstyrelsen.

Skolverket har publicerat en sammanställning (av forskningsläget) som konstaterar att pedagogisk verksamhet inte kan uppnå kvalitetsmålsättningarna om storleken på gruppen för barn 4-5 år överstiger 13-15 st. För 1-3-åringar behövs det ännu mindre grupper. När barnantalet överstiger dessa nivåer, vilket det gör på de flesta förskolor i kommunen, visar forskningen att barntillsynen blir sämre och att barnen lättare känner sig ledsna eller uppvisar ett aggressivt beteende. I förlängningen har det gått att mäta att barn som växt upp i stora, bullriga grupper har sämre skolmotivation och koncentrationsvårigheter så sent som i 15-årsåldern.

Ekonomer har också räknat ut att samhällets kostnad för en enda person som hamnar i gängkriminalitet under 15 års tid tangerar 23 miljoner kronor. Varje insats som görs redan idag för att undvika en grogrund för en sådan utveckling borde därför vara mycket väl använda pengar.

Häromkvällen spelade barnen i Pilens dramaklubb en pjäs som heter se oss och hör oss. Den handlar om stora, tunga och viktiga frågor om livet. Frågor som barn egentligen inte ens skulle behöva fundera på.

Men i det, allt tuffare, klimat vi lever i och med konsekvenserna det skapar, så är det inte konstigt att även barnen hamnar i existentiella funderingar om ensamhet, längtan och rädslor. Idag går 97 procent av alla barn i förskolan, och det är med deras framtid politikerna som beslutar om nedskärningar just nu spelar rysk roulette. Dessa beslutsfattare bortser helt från alla forskningsbidrag som varnar för de katastrofala följder som lurar i kölvattnet av upprepade nedskärningar. De försummar också en mycket stor personalgrupp och äventyrar våra barns hälsa och framtid, vilket borde klassas som tjänstefel.

För varje morgon när vi lämnar våra barn på deras förskoleavdelningar så hamnar tillsynsansvaret hos kommunen. Det ansvaret innefattar att våra barn skall erbjudas en trygg, rolig och lärorik miljö och att det ska finnas personal i så nära anslutning till barnen att olyckor och andra tillbud förhindras eller genast uppmärksammas.

Ansvaret faller alltså tillbaka tungt på beslutsfattande politiker som skall garantera våra barns välbefinnande. Kan ni, med handen på hjärtat, säga att vi föräldrar lugnt kan gå till våra arbeten och att ni försäkrar att barnen får den undervisning de är berättigade till och den säkerhet som är lagstadgad? Ser ni dem? Hör ni dem? Och förstår ni allvaret i era beslut?