Vem älskar särskolan?

Vi är föräldrar till en flicka som går i grundsärskolan i Trelleborg sedan årskurs 3. Då, för fyra år sedan, flyttade hon från grundskolan på Ljunggrenska skolan till Bäckaskolan. Hon fick efter flera års träning och flera olika tester slutligen sin diagnos: lindrig utvecklingsstörning, eller som vi och hon själv väljer att säga –lindrigt intellektuellt funktionshinder.

Diagnosen blev en lättnad och en chock i samma andetag. Chocken och sorgen över att slutgiltigt behöva inse att vi hade ett barn med ett livslångt funktionshinder var enorm. Ingen i vår släkt eller närmaste vänkrets hade någonsin haft denna typ av diagnos. Vi hade således inga riktiga referenser. Vi visste inte mycket om vad diagnosen skulle komma att innebära för henne och för vår familj.

Lättnaden att vi nu erbjöds stöd som vi inte haft tillgång tidigare skapade samtidigt en enorm lättnad. Vi erbjöds särskola omgående. Vi fick lov att börja med att besöka den nya skolan. Det gjorde vi och Matilda blev omedelbart förälskad i kamrater, lärare och lokaler. Hon ville börja på direkten!

Där hade man klasser med fyra-sex barn i varje, vänliga lärare, specialpedagoger, som hade tid att hjälpa alla, assistenter som bistod med praktisk vardagshjälp och ett tillhörande fritids med lika fantastiska pedagoger som efter skoldagens slut fortsatte den pedagogiska träningen som dessa elever behöver. Vi trodde inte våra ögon: Finns detta i verkligheten? Är det sant att vårt barn ska få gå i skolan på detta fantastiska ställe?

Senare har vi också förstått att särskolan i Trelleborg har ett mycket gott rykte utanför kommunen som en av Skånes absolut bästa särskolor.

Under dessa år har vi också brottats med att vissa felplaceringar av barn i särskolan i Vellinge och i Trelleborg fått stor massmedial uppmärksamhet. Vi har fått höra från omgivningen: ”Är ni verkligen säkra på att Matilda ska gå i särskola?”

Ja, vi är verkligen säkra på att Matilda ska gå i särskola!

Vi som är nöjda med särskolan kommer bara att få en bråkdel av de missnöjdas massmediala utrymme, det ligger i sakens natur. Det är givetvis förfärligt för den som anser sig felplacerad och som måste ta igen alla förlorade år, det måste uppmärksammas. Men vi som är nöjda vill också ha utrymme i media – för barnens skull. Det är ju inte heller särskolan i sig eller deras pedagoger som ställer diagnosen eller fattar beslut om placeringar. Att blanda ihop placeringsbeslut med själva innehållet i särskolan är som att blanda päron med äpplen – inte alls samma sak.

Vi är nöjda med särskolan i Trelleborg till 100 procent. Nu går Matilda i sjuan, i höstas började hon på Vannhögskolans grundsärskola. Vi har en glad, positiv tjej i huset som älskar sin skola och som längtar till måndag när det är söndag kväll. Förut, när hon gick i grundskolan, hade hon så kallad extraresurs. Skolan gjorde allt för att hon skulle kunna hänga med i undervisningen. Men det var mycket tårar över alldeles för svåra läxor och mycket magont, särskilt på söndagskvällar!

Massmedia svärtar ner bilden av särskolan. Till detta kommer en elitistisk tidsanda med en rädsla för att ha ett barn som avviker eller inte duger. Därför, tror vi, vågar allt färre föräldrar tacka ja till särskolan till barn som skulle behöva den. Det är förfärligt tråkigt. Därmed riskerar hela denna fina verksamhet också att dräneras på kompetens. Vi får ont i magen när vi tänker på att det finns barn som måste kämpa varje dag i en klass med 25 barn eller fler, på en nivå som de aldrig kommer att kunna nå upp till. När de i stället kunde få det så mycket bättre.

Till alla föräldrar till barn med särskilda behov vill vi säga: Våga prova särskolan som ett alternativ om ni blir erbjudna innan ni tackar nej! Åk dit och se själva vad som äger rum där! Låt ert barn hälsa på, prova och se hur det fungerar.

Till politikerna i bildningsnämnden vill vi säga: Lägg inte ner särskolan i Trelleborg förrän ni har gjort ert yttersta för att marknadsföra den. Åk dit och se själva vad som äger rum där! Särskolan kostar säkert en hel del pengar, men frågan är om det verkligen blir billigare att ge alla barn den hjälp de har laglig rätt till i de stora klasserna ute på de olika skolorna?

Till sist: Ett samhälle blir aldrig bättre än hur det kan visa att dess svagaste grupper tas omhand. I Sverige har vi under många år varit mycket bra på detta. Låt oss fortsätta så!