Verksamheten först

Svensk förskola har varit fantastisk, och skulle kunna vara det fullt ut fortfarande. Pedagoger på förskolor är otroliga. De är positiva, kreativa, engagerade och vana att trixa, fixa, hitta möjligheter varje dag. Med bra förskolechefer, en bra läroplan, härliga ungar och föräldrar som bryr sig, så vi borde ha goda förutsättningar för en kanonverksamhet. Men något haltar...

Mer och mer tid går åt till att hjälpa varandra över avdelningar, för att personal är sjuka/är på kurser och vi har direktiv om att inte sätta in vikarier i onödan. Vi vänder ut och in på oss för att få dagarna att gå ihop. Jobbar över, ställer in planerad verksamhet, jobbar halvsjuka ibland för att det ska rulla på. Samtidigt som vi hankar oss fram så skapas hela tiden nya grupper för att diskutera barnens utveckling, och hela tiden nya kurser som vi måste gå på och helst ska inga vikarier sättas in. Hela tiden kommer nya händelser. Vi använder mer och mer tid från verksamheten och barnen för att lära oss göra ett bättre jobb i verksamheten med barnen. Rimmar illa?! ...och tröttare blir vi. Vi vill ju bara ha lugn och ro och få jobba nära barnen, ha tid att genomföra aktiviteter som de har rätt till, följa varje barns utveckling, se deras styrkor, stödja dem i det som behövs stärkas. Kunna följa läroplanen som ju är vårt uppdrag och skapa en härlig och lustfyllt verksamhet. Vara närvarande och verkligen se varje barn. Planering ställs ofta in för att vi får hjälpa varandra, just för att vi bara får sätta in vikarier så liten tid som möjligt eftersom budgeten är belastad. Denna höst är extrem känner jag. Duktiga pedagoger tappar motivation och lust för att det mycket sällan ges möjligheter och utrymme till pedagogisk verksamhet. Kan tänka mig att det är detsamma i skolan.

Och nu har vi fått reda på att det är vikariestopp helt och hållet. Den lilla ork som finns kvar ska gå åt att bara ro i land dag för dag praktiskt... och mitt bland detta finns våra guldkorn – barnen som har rätt till det bästa, och det försöker vi göra allt för att ge dem. Det bästa. Trots förutsättningarna.

Visst, våra förskolechefer har ansvaret över sina förskolors budget, men vad har de att spela med? Jag ser hur de vänder sig ut och in även de för att få allt att gå ihop. Det handlar ju om hur mycket det finns i potten från början. Hur fördelas pengar i kommunen? Vi har en fantastisk vacker stad och fina utsmyckningar som jag är jättestolt över, men när vi står där och väger, med en palm i ena handen och vård, trygghet, omsorg, pedagogik, utbildning i andra... Palmen är här bara en symbol, jag gillar dem. Det finns säkert andra exempel på vad man kan välja bort när vi står och väger in barns rättigheter i livet. Vilket är viktigast att prioritera? Och alla dessa hiskeliga löner till toppchefer? Klart att de ska ha betalt efter sin insats, men det ska vara relevant (och då kan jag ju bara tänka en liten tanke på hur relevanta lönerna är i vår verksamhet efter det engagemang och ansvar som läggs ner där. Hmmmm.). Nä, något känns jävligt galet. Finns där fler som håller med? Vad kan vi göra?

Jag har en känsla av politiker egentligen inte har en aning om hur verksamheten verkligen fungerar, eller inte fungerar... Alltså på riktigt och inte som någon text på ett papper. Eller som ord när det ska beslutas om vilken storlek på resurs som ska tilldelas i förhållande till vad verksamheten behöver. Det är många gånger som vi sagt högt till varandra att nu skulle Bingsgård & co varit här och upplevt själv, och sett hur vi andas oss igenom dagarna.

Det kanske kan tyckas att jag inte är lojal mot min arbetsgivare med denna text, men i detta skede handlar det mer om att min kärlek till barn, kollegor och en viktig verksamhet är starkare än rädslan att hamna i en obekväm situation.

(tillägg: har skickat samma brev till kommunstyrelsen, bildningsnämnden och bildningsförvaltningen. Fick ett konstruktivt, medkännande och trevligt mail av Lars Mikkelä, men endock... situationen kvarstår ju. Det behövs lyftas fram och diskuteras vidare)