Trelleborg – rätt med Slätt
För att inte tala om de frusna blodsdropparna som lyste röda i snön hos doktor Zjivago.
Hönsingefödde Ola Hansson satt i Tyskland i slutet av 1880-talet och längtade hem. Han mindes och skrev ”.. i alla kyrkor/ till helg det ringer../ Jag ser dess väldiga/ snöpäls glimma/ i vintersöndagens/ morgontimma.”
För samhället är det en påfrestning med vinter. Energiåtgången skenar, vägar ska plogas och sandas och saltas. Vi är sårbara, när strömmen går försvinner allt. Det blir mörkt, frysen töar, spisen slocknar, eluppvärmda hus kallnar snabbt.
Jag är glad och tacksam att det sällan händer, min bostad och samhället jag lever i fungerar nästan alltid. Många länder har inte lyckats bygga upp en fungerande infrastruktur. På åtskilliga ställen i Sydeuropa är elektricitet och varmvatten något som kommer och går, i Östeuropa är uppvärmningen av flerbostadshus opålitlig och otillräcklig.
Så där kan man fundera när man stretar på med luvan neddragen mot isvinden på Östra stranden i Trelleborg. Lars Gustafsson skriver i En förmiddag i Sverige ” allt närmare gåtan som täcks av nattgammal is/.. Jag gick längs en väg om vintern./ Jag kom till en plats/ och där var svindlande oro och sång.” Det är märkligt hur han suggererar fram en känsla av tillvarons mysterium, där man nästan fångar svaren.
Jag kom sen till Gylle i söndags. På kyrkogården finns ett transformatortorn med vitputsad trappstegsgavel liknande kyrkans eget torn. När elektriciteten kom till byn var det ett stort framsteg, värt att manifestera i en vacker byggnad. Strömmen leddes dessutom i luftledningar och det behövdes hög höjd där dessa skulle tas in för att transformera ned spänningen. Kraften kom från ovan.
I gudstjänsten i Gylle kyrka deltog killar med hårgelé i ena bänken, tjejer med lösa håruppsättningar i den andra, en och annan förälder, några gråhårsrader. En spröd men stark röst från orgelläktaren sjöng postludiet. Att det kan vara så fint, och tryggt, livet. Att de sitter här tillsammans, det är så oväntat rart och viktigt.
Samhället behöver vatten och el. Men det behövs mer för att attrahera inflyttare. De goda boendemiljöerna bygger på känsla. Det unika och lockande med Trelleborg ligger lika mycket utanför som inne i staden själv.
Staden har levt i fruktbar symbios med landskapet runt omkring, havet och stränderna med fisk och fossil, slätten med lerjordar och rapsbaggar, byar med tusenåriga anor. Det finns ett värde i kontinuiteten, där finns en täthet som inte lämnar någon oberörd. Trelleborgs attraktionskraft är intimt sammanlänkad med och helt beroende av Söderslätt.
Madeleine Brandin är arkitekt och författare.
