Gästkrönikan

Svarta tankar

Gästkrönikan Artikeln publicerades

Min förra krönika handlade om kärlek. Den här krönikan tycker jag inte om att skriva.

Högsta domstolen i USA har nyss beslutat att enskilda stater (nu Chicago) inte får förbjuda medborgarna att ha vapen. Det är en grundlagskyddad rättighet anses det. Varje år skjuts 30 000 människor ihjäl i Amerika, varav hälften är mord. Det är 80 ihjälskjutna varje dag enligt radions nyhetsrapportering. I samma nyhetssändning omtalades att antalet dödade soldater i de fredsbevarande styrkorna i Afghanistan närmar sig 100 stycken under juni månad.

Jag rör mig över ett sommarfagert Söderslätt med vallmo, blåklint och doftande fläder, livet är ljuvligt och lätt att leva. Lika tyckte Fausta i Bosnien, hon skriver om doftande mandelträd och morfars vingårdar. Plötsligt en dag var det vardagliga gräsklipparbullret ersatt av stridsvagnsmuller. Ett gäng huliganer slog ned hennes son, mamman tog honom till akuten och gjorde anmälan på polisstationen. Men samhället kunde inte längre skydda dem!

Jag har precis läst boken ”Sista kulan sparar jag åt grannen” av Fausta Marianovic. Hon skildrar hur grannar och vänner förvandlades till kroater, serber och muslimer, hur misstänksamhet, hat och galenskap spred sig på ett först omärkligt sätt när Jugoslavien upplöstes. Utan att man fattade någonting. De satt i skyddsrum och fikade och skrattade och väntade att dörren strax skulle öppnas med orden nu är övningen klar, nu kan ni gå hem.

Men det blev krig. Musiken hon spelat på sitt kaffehus hade plötsligt väckt raseri, för den var kroatisk och en av gästerna var serb. Och hon hade gift sig med en muslim. ”Restauranger var konverterade till koncentrationsläger, skolorna hade blivit kaserner, matbutiker, fabriker, gapade tomma och plundrade.”

Det finns många beskrivningar av kriget, dess bevekelsegrunder och historiska orsaker. Denna skildrar i stället hur det är att leva fredligt och omedvetet mitt i det, hur en vardag med grannar och vänner gradvis ersätts av oväntat hat och total otrygghet.

Vi är lyckliga som lever i fred och frihet. Men det är varje människas obehagliga plikt att ibland tänka över ondskans väsen. Mord har blivit vardagsnyheter också här i trygga Sverige.

Ett sätt är att läsa klassiker under semestern. Böcker som visar på ondskans liksom passionens mekanismer och livets villkor. Det kan vara Dostojevskij, Selma Lagerlöf eller Amos Oz. Eller Marianne Alopaeus ”Mörkrets kärna” från 1976. Eller läs tillsammans med barnen Tove Janssons ”Pappan och havet” eller ”Vem ska trösta knyttet?” och förstås Astrid Lindgrens ”Mio min Mio”.

Och efter semestrarna går vi till val. Om de rödgröna vinner valet kan det i Sverige tidigare aldrig tänkbara – kommunistiska ministrar – bli verklighet. Jag hoppas det inte blir så.