Gästkrönikan

Okej att ministrar saknar kunskap

Gästkrönikan

Vad bör en minister kunna?

Artikeln publicerades 29 oktober 2014.

Eller annorlunda uttryckt: vilken kompetens bör han eller hon ha för att kunna fatta väl underbyggda politiska beslut?

Frågan är aktuell efter den senaste tidens kritik mot kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S).

Kulturministern inkompetensförklaradespå många håll i media efter en radiointervju förra veckan. Bah Kuhnkes svar – eller snarare brist på svar – visade på en påtagligt bristande kunskap om det ämnesområde hon är minister för, menade kritikerna.

Ministern för forskning och högre utbildning kunde inte förklara varför regeringen vill lägga ned de svenska Medelhavsinstituten, som under lång tid tjänat svensk humanistisk forskning och utbildning inom arkeologi, kulturvetenskap och konst. Ingen motivering, beredning eller konsekvensanalys hade gjorts. ”Vinsten”: 22 miljoner kronor, är en i sammanhanget löjligt liten summa.

Nedläggningen, som regeringen möjligen kommer att ompröva efter att ”ha tagit till sig kritiken”, rimmar dessutom illa både med regeringsförklaringens deklaration om att Sverige ska vara en ledande forskningsnation och att regeringen vill satsa mer på kultur. Men låt oss för tillfället bortse från denna inkonsekvens och istället fokusera på den inledande frågan.

Ministrars bakgrund är skiftandeoch av många olika slag. Oftast har de en gedigen politisk bakgrund, som gör att de förstår politikens villkor, att de kan ”spela det politiska spelet”. Precis som att företagschefer kan ha sin styrka i att leda och styra, snarare än i den specifika sakkunskapen, kan detsamma gälla ministrar. Hellmark Knutssons senaste uppdrag var som oppositionslandstingsråd i Stockholm, så politisk erfarenhet saknas inte.

Är det då ett problem att den minister som ska ansvara för forskning och högre utbildning själv bara har motsvarande två terminers studier vid universitetet i sitt bagage? Jan Björklund (FP), som hade hand om den högre utbildningen i Alliansregeringen, saknade också akademisk examen, även om han hade militära sådana.

Det svar jag kommer fram tillär att det inte behöver vara ett problem, men det blir mycket viktigt att politikern omger sig med medarbetare som kan bidra med ämneskompetens och erfarenheter ”inifrån” området ifråga, och att beslut inte bör ske utan att vara mycket väl underbyggda.

Sådana beslut kan nämligen sätta ljuset just på ministerns bristande ämneskompetens. Och då försätts ministern i en svag position. Minns till exempel den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M) som inte hade gjort lumpen, och som därför gavs öknamnet Tomhylsan i vissa militära kretsar.

En minister som utöver den politiska erfarenheten också har ämneskompetens besitter en styrka. Kritiker finns alltid, men ministerns ämneskompetens kan i sådana fall i alla fall inte ifrågasättas.