Gästkrönikan

Mona har fel, Fredrik har rätt

Gästkrönikan Artikeln publicerades

Det är inte ofta statsvetare kan peka på ett visst parti och säga att just det här partiet har rätt i en specifik fråga. Statsvetenskapliga forskningsresultat är komplexa och de rekommendationer som kan utvinnas ur resultaten blir därmed ofta lika komplexa.

Men ibland är forskningsresultaten tillräckligt entydiga för att statsvetare ska kunna ge en tydlig handlingsrekommendation.

Frågan om hur etablerade partier bör bemöta främlingsfientliga partier, om målsättningen är att de senare inte ska vinna framgångar i val, är en fråga där forskningsresultaten är tydliga.

De främlingsfientliga partierna ska ignoreras så länge de inte är invalda i parlamentet, i vårt fall riksdagen. På så sätt ges det främlingsfientliga partiet inte legitimitet när det står utanför parlamentet, en legitimitet som skulle göra det mer accepterat att rösta på det främlingsfientliga partiet.

Men om ett främlingsfientligt parti blir invalt i parlamentet gäller tvärtom likabehandling. Om ett parti som har vunnit väljarnas förtroende, och därmed också fått politisk legitimitet, behandlas på ett annat sätt än andra partier med parlamentarisk representation växer snart ett martyrskap fram som kan ge ytterligare opinionsmässiga framgångar.

Martyrskapet främjar bilden av det främlingsfientliga partiet som ett parti som vågar ta strid med etablissemanget och som ”säger som det verkligen är”. Således två enkla tumregler som även svenska riksdagspartier borde kunna ta till sig i frågan om bemötande av Sverigedemokraterna.

Så nej riksdagspartier, ni ska inte ”ta debatten” så länge Sverigedemokraterna står utanför riksdagen. Ni ska inte heller måla upp bilden av Sverigedemokraterna som en maktspelare i svensk politik genom att spekulera i stora blocköverskridande majoriteter om utifall partiet skulle nå riksdagen.

Ett sådant beteende stärker bara bilden av Sverigedemokraterna som ett parti att räkna med och att det dessutom är ett så kraftfullt hot att partiet måste bemötas med okonventionella metoder. Ett sådant beteende är som att be om Sverigedemokratiska framgångar i valet nästa år.

Så för att vara tydlig; Mona Sahlins prat om en bred blocköverskridande regering mellan det rödgröna blocket å ena sidan och folkpartiet och centern å den andra är en dålig strategi om målsättningen är att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen.

Om detta är målsättningen är Fredrik Reinfeldts strategi mer lämplig; upprätthåll blockpolitiken och tydliggör skillnaderna mellan regeringsalternativen. Då mobiliseras väljare längs vänster-högerdimensionen och det politiska strålkastarljuset förflyttas från frågan om Sverigedemokraternas eventuella intåg i riksdagen till kampen mellan de etablerade partierna.

Douglas Brommessonär universitetslektor i statsvetenskap.