Från Mumbai till Trelleborg
Gatorna är proppfulla med överlastade fordon. Trafiken står nästan stilla, avgaserna gör luften svår att andas. En offentlig utfrågning anordnades i demokratisk ordning angående en ny motorvägsviadukt som ska gå genom ett trivsamt bostadsområde.
”Ni bygger väl inte för tiden fram till nästa val utan för de närmaste hundra åren”, säger boföreningens ordförande upprört. ”Varför bygger ni inte en tunnel, viadukten är ful och trafiken ger avgaser! Bygg ut kollektivtrafiken i stället!”
Känner ni igen argumenten? En annan kvinna hävdar: ”Varför bry sig om de 100 000 människorna på Peddar Road när det minskar restiden för en miljon människor?” Oj, annan skala än här bara!
På lördagen var jag på nya museet. Där visas en underbar film från 1958 ”Porten till kontinenten”. En man filosoferar medan han möter Trelleborg med tåg: en stad är inte bara dess hus och gator, inte heller bara människorna som bor där, en stad har en själ. Miljöbilder från Algatan och stadsparken varvas med betupptagning på fälten och ålfångst i hamnen, fräset från nystekta skrubbor på Liljeborgsskolan, anställningsintervju med kraftfullt handslag på gummit. En stad måste växa och förändras.
Det byggs nya radhus, villor och industritomter säljs och ger ”guld, hälsa, välstånd och glädje” åt staden. Men ingen stannar i en tråkig stad, säger filmens speaker. Folk måste trivas, ha roligt. Man ser glada barn på badhuset, bowlande ungdomar, närbilder av Axel Ebbes konst, förälskade par som äter och dansar på restaurang.
Femtio år har gått sedan denna film spelades in. Staden har tredubblats till ytan sedan dess med villor i Kyrkoköpinge och på Knäckekärr, hyreshus på Lycko-Pers väg och Malörten. Industrierna växte både på marken och till antal sysselsatta. Idag är antalet företag fler, medan gummifabriken minskat antalet anställda till en tiondel. Tiderna förändras, men frågorna är desamma. Varför vill någon bo i Trelleborg? Hur ska stadens utveckling ske? Nu ska översiktsplanen ställas ut och politikerna välkomnar synpunkter enligt TA i lördags.
När en detaljplan ställs ut brukar många inom planområdet engagera sig. Med översiktsplan är det annorlunda. Det är stora tag, det är förändringar på lång sikt, känslan av att det berör inte mig, inte nu.
En knapp politisk majoritet kan och måste fatta beslut om årets budget, om avgift för lunch på gymnasiet eller inte, om Salamat eller annan matdistributör. Men det är meningslöst att ta beslut om saker som tar 25 år att genomföra om det inte finns en bred majoritet bakom. För detta krävs en engagerad dialog med invånarna i många personliga presentationer av översiktsplanen runt om i hela kommunen.
Madeleine Brandin är arkitekt och författare.
