Gästkrönikan

En fråga om heder och skam

Gästkrönikan

Heder kan kännas som ett främmande begrepp som förknippas med invandrare, framförallt muslimer från Mellanöstern och med heders­våld. Motsatsen till heder är skam.

Artikeln publicerades 11 november 2010.

Barn utom äktenskapet ses än idag i många kulturer som den ultimata skammen. I många kulturer ses en ogift kvinnas kyskhet och en gift kvinnas trohet som avgörande för hennes heder. Just detta var normen för vad som sågs som vanhedrande också hos oss för inte längesedan. Kyrktagning av ogifta mödrar förekom i Sverige så sent som kring år 1900. Synden, brottet mot det sjätte budet, sonades om kvinnan bad om förlåtelse och lovade bättring. I ”Svagårens barn” (Ulf Högberg 1983) beskrivs hur kvinnan fick stå på den så kallade horpallen och under söndagens gudstjänst knäböja inför hela församlingen för att offentligt visa sin skam.

Ett sätt att upptäcka om någon ”begått dubbel synd, levat i hor och dödat följderna av liderligheten” var tvångsmjölkning av kvinnors bröst. Jonas Frykman (1977) beskriver en årlig mönstring av pigorna där deras bröst tvångsklämdes av utsända ”dannekvinnor”. Detta kallades ”gåsagång” i Skåne.

När Bibeln var lagbok i Sverige dömdes ”hor” enligt hebreisk lag, enligt 5 mosebok 22 kapitel, till döden. År 1608 nämndes i ett lagförslag under Karl IX att ”levande begravas eller ”på bålet brännas” som straff för abort, både för kvinnan och för den som medverkat vid dådet. I västmannalagarna, var straffet för fosterutdrivning så kallat ”bälgamord” att kvinnan skulle böta sex marker. Men efter att den lutherska moralen fick genomsyra lagstiftningen, lät det 1643: ”För bälgemord ... straffas till livet”. Denna rättspraxis upphöjdes till lag år 1743 som stadgade dödsstraff för fosterutdrivning.

En likhet över tid och rum är att det sällan frågas efter den medskyldige.

Skillnaden i globaliseringens tid att det nu finns andra samhällen att jämföra med. Omvärldens kritik är fortfarande massiv efter att iranska Sakineh Mohammadi Ashtianis dömdes till döden för otrohet. Steningen ställdes in men Sakineh har fortfarande ett överhängande dödstraff. Att använda religion eller kultur eller heder för att legitimera barbariska handlingar är skamligt.

Den senaste veckan har förbundet Humanisterna kritiserats för att vara främlingsfientliga och ensidiga i sin kritik mot islam och det förtryck mot kvinnor som man menar är alltför vanligt. Övergrepp som sker i religionens namn måste få kritiseras, oavsett om det är i islams, Vatikanens eller andra religiösa ideologiers namn.

Genom att samtidigt se oss själva i backspegeln ser vi kanske tydligare vikten av att fortsätta värna det sekulariserade samhället, där religion och politik hålls isär. Förresten kanske vi bör damma av hedersbegreppet för att belysa det finaste som finns; nämligen var och ens värdighet och respekt gentemot sig själv.

Vanja Berggrenär lektor i folkhälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad.