Byggbransch som vägrar lära sig
Det är så lustfyllt med spikande och murande, det är något positivt med att bygga. ”Bygga upp ej riva neder.”
Men. Byggnadsindustrin är slarvig, orationell och dåligt organiserad. Det är stort svinn på byggmaterial, man väntar på brädor och isolering, man letar efter verktyg, snickaren har inget att göra innan elektrikern är klar, muraren väntar på rörmokaren. Virke, betong, armeringsrör ligger under olika presenningar, ingen vet riktigt var. Ritningar använder man att lägga smörgåsarna på. Det skulle gå att bygga 10 – 40 procent billigare med bättre ordning och planering.
Dessa saftiga uttalanden kommer från arkitekten och förre ställföreträdande generaldirektören vid Boverket, Fredrik von Platen i en artikel i tidningen Byggvärlden augusti 2013. Han höll i det statliga Byggkostnadsforum, som utvärderade hundratalet olika byggprojekt. Branschen följer inte upp och tycks inte vilja lära sig av sina misstag.
”Vi i byggsvängen ser till att vi bygger för dyrt och alltför lite, för det tjänar vi mer på”, skriver von Platen. På 1960- 70-talen byggde vi miljonprogrammet i Sverige för att göra oss kvitt bostadsbristen. Nu bygger vi i stället för miljonärer. Att släppa hyrorna fria skulle knappast innebära att några lägenheter fick lägre hyra, bara att de i fina lägen blev dyrare. MKB:s i somras avgående VD, Sonny Modig, tog strid för en fri hyressättning. På sikt skulle det främja marknaden menade han. Det är inte givet. Det blir ingen förändring i bostadsbyggandet förrän det finns pengar att tjäna för investerarna. Att det inte byggs hyreslägenheter är för att ingen vill förvalta och äga.
Vad gör branschen? Vi minns byggskandalerna kring Moderna Museet och asfaltskartellerna. Förtvivlade villaägare syns framför felgjorda håltagningar i badrum och halvt rasade takstolar i olika teveprogram. Fredrik von Platen ondgör sig över den obligatoriska byggfelsförsäkringen, som nästan aldrig betalar ut någon ersättning. Han menar att avtalssystemet är snårigt och att entreprenörerna drar det längsta strået. Konsumenten och byggherren står snuvade på konfekten. När det gäller större byggprojekt lockar byggindustrin med ”förtroendeentreprenad”. Kommun eller landsting har sällan kompetens att beställa. Utförandeentreprenad vore mycket bättre, då har man den långsiktiga hållbarheten i fokus. Nu får byggaren i stället fria händer att göra ”likvärdiga lösningar”, det är förstås alltid något som är billigare att göra, och entreprenören tar mellanskillnaden.
Det behövs en uppryckning inom byggindustrin. Det behövs ett enkelt och kraftfullt kontrollsystem. Det behövs bättre beställarkompetens och de trassliga entreprenadförhållandena med flera led av underentreprenörer måste rensas upp. Då kan byggsektorn fortsätta att vara något speciellt lockande och framtidsbejakande.
