På väg mot körkortet
– Det är bara plugga, plugga, plugga som gäller, och det är ju upp till mig själv, konstaterar hon med ett litet leende.
Förklaringen till att Martina klarat sig med så få körlektioner är mycket privat körning.
– Pappa bor i Anderslöv och mamma i Trelleborg. Dessutom har jag kört en hel del ut till stallet, berättar Martina.
– Nu kör jag moppe och det är ju inte så kul. Visserligen tar det bara 20 minuter till Anderslöv, men det är klart att jag vill ha körkort!
Vägen mot körkortet kan tyckas spikrak, men första Malmökörningen på körskolan slutade riktigt illa.
– Jag blev påkörd bakifrån av en lastbil i en rondell. Det var inte alls mitt fel, men efter det fick jag ont i nacken och hamnade i en uppförsbacke. Det dröjde en vecka innan jag klarade att köra igen.
Nu återstår alltså bara teorin och eftersom Martina är extremt tävlingsinriktad lär det inte dröja innan hon är klar.
Mest har hon tävlat i ridning. Martina har ridit så länge hon kan minnas och 2005 fick hon egen häst, Silver Hurley, men den lever numera pensionärsliv.
– Det var så jag ville ha det, förklarar Martina. Hon har gjort så mycket att hon förtjänar att ta det lugnt.
Tillsammans med sin häst fick Martina en fantastisk chans att utbildas i dressyr.
– Vi jobbade oss uppåt tillsammans och det funkade himla bra. Med en bra häst blir resultatet bra. Vi tog oss till lätt A och det är jag jättenöjd med.
Under alla år är det på Trelleborgs ryttarförening Martina har hållit till, även om hon hade sin egen häst i Simlinge där hon lånar en del hästar även idag.
– Jag trivs så otroligt bra på ryttarföreningen. Där har jag kompisar i alla åldrar, plus ridning. Dessutom trivs jag väldigt bra med min tränare Mats Westberg som finns där. Det gör mycket att ha en bra tränare.
Martina berättar att hon går samhällsprogrammet med inriktning idrott vilket innebär att hon har en kurs i ridning på schemat.
– När jag sålde min häst var tanken att jag skulle satsa på fotbollen i Anderslöv istället, men mina knän höll inte, så nu blir det ridning istället, förklarar Martina.
Hon säger att hon saknar sin häst jättemycket, men egentligen inte själva ägandet.
– Det kräver jättemycket, konstaterar Martina. Både i tid och pengar.
