Debatt

”Vi borde vara först”

Debatt Artikeln publicerades

Logopederna borde vara med först i utredningarna eftersom felplaceringar i särskolan i de flesta fall handlar om språkliga svårigheter, språkstörning eller dyslexi. Det skriver logopeden Helén Sämfors med anledning av Skolinspektionens kritik mot Vellinge kommuns särskoleplaceringar.

Det är bra att felplaceringar i särskolan äntligen uppmärksammas av politiker och Skolinspektionen. Det är länge sedan vi logopeder uppmärksammade det, och det har tagits upp ett flertal gånger i media tidigare.

Men hur tror man från kommuner, Skolverket och Skolinspektionen att det ska kunna lösas utan att logopeder finns med i utredningarna? Utan professionella språkliga utredningar kommer det här att fortsätta i all evighet, och även nya utredningar kan ge felaktiga resultat.

De allra flesta fall av felplaceringar handlar om språkliga svårigheter, språkstörning och/eller dyslexi. Riskerna för detta kan vi logopeder upptäcka mycket tidigt, men vi kommer oftast in i utredningar kring elever allra sist, det vill säga efter pedagogisk, psykologisk och social utredning, och ofta inte alls.

Vi borde vara först, eftersom vi kan se riskerna redan under småbarnsåldern och kan ge förslag på åtgärder. Men så fort barn med språkstörning börjar skolan försvinner professionell hjälp, det finns inga logopeder på skolorna, och Skolverket envisas fortfarande med att skriva att det bör finnas, istället för att kräva att det ska finnas. En språklig svårighet gör också att utredningarna ger missvisande resultat, eftersom språkförmågan är en viktig faktor för att ge rättvisa åt de slags tester som utförs. Jag går så långt att jag kräver logopeder i klassrummet, för elever med språkstörning får det svårare och svårare under skoltiden utan rätt hjälp, och det vi ser är att deras förmåga på psykologtester sjunker med åren, så trots en normalbegåvning kan en psykologutredning efter några års skolgång utan logopedisk hjälp tyda på en utvecklingsstörning, trots att så inte är fallet.

Efter många års arbete ute i skolan förfasas jag fortfarande över hur de här eleverna har det. Det finns bara en yrkeskår som är experter på språkliga svårigheter, logopeder, men trots det lyser vi med vår frånvaro på de allra flesta skolor i landet. Dessutom, allra värst, vi finns inte med i de utredningar som görs. Hur är detta möjligt?

Helén Sämfors

leg logoped som driver ett privat vård- och konsultföretag