Debatt

Bara tillsammans kan vi stå emot alla försämringarna som duggar tätt

Dennis Andersson, Kommunistiska partiet, skriver med anledning av helgens förstamajtåg. Arkivbild: Tomas Nyberg

I helgen är det 1 maj som sedan år 1939 varit allmän helgdag i Sverige. En del i det har nog skotten i Ådalen 1931, då militären sköt mot en fredlig demonstration mot strejkbryteri. Första maj är arbetarnas dag men också den enda helgdagen på året som inte har med döda kungar eller gamla gudar att göra.

Behövs då 1 maj i dag, år 2016? Tycker ni, som borgerliga ekonomer, att arbetslösheten beror på att de arbetslösa är slöa eller har fel kompetens? Eller tycker ni att bemanningsföretag och individuella löner är ett framgångskoncept. Då behövs inte 1 maj. Likaså om ni likt professor Bo Rothstein tycker att mer skattelättnader och subventioner (läs bidrag) till företag och rika skapar jobb. Eller tycker att EU har utvecklat Sverige och vår demokrati. Eller som en stor del av riksdagen vill, att vi skall ha ett värdlandsavtal med i Nato för att skapa fred(!). Ja, då är verkligen inte 1 maj något för dig.

Men för alla oss som blir misstänksamma mot att Nato skulle skapa fred och att EU skulle utveckla vår demokrati, kanske det fortfarande betyder något? 1 maj betyder definitivt något för alla oss som vet att ensam är inte stark, utan bara tillsammans kan vi stå emot alla försämringarna som duggar tätt. Jag tycker att individuella löner är ett bra exempel på detta. En av de första yrkeskategorier i Sverige som gick in för detta var just lärarna. Lärarnas riksförbund beslutade på sin kongress år 1992 att införa individuella löner. Verkligheten känner ni om ni vill se den, lönerna har rasat för lärarna, och slutsatsen är att individuella löner splittra kollektivet och gör att lönen sjunker.

Samma sak är det med bemanningsföretagen som i dag har cirka 70 000 anställda. De fungerar som en splittrare på arbetsplatsen och skall så fint ta topparna i produktionen. Men sanningen är att de får sämre lönevillkor och får göra skitjobben. Bemanningsföretagen skapar ett A- och ett B-lag på arbetsmarknad. Precis som företagen önskar, i hotet om att bli uppsagt och utbytt håller man hellre tyst än att står på sig gällande arbetsförhållanden med mera. Vilket var Carls Bildts (M) plan när hans regering åter gjorde det lagligt med bemanningsföretag i Sverige år 1993. Fram tills dess hade det varit förbjudet i många år.

Där är vi i dag, år 2016. Enligt SCB var 142 000 män och 178 000 kvinnor undersysselsatta i Sverige år 2014. De har jobb men söker ändå jobb. Lägg där till alla nyanlända som kommit till Sverige så kan ni förstå vilken press det är på arbetarklassen. Ett talade exempel på pressen mot lönerna är att på grund av flyktingvågen har den svarta diskarlönen på restaurangerna i Stockholm halverats! Kanske var det precis vad Reinfeldt ville när han sa till svenska folket att öppna sina hjärtan?

I dag hör jag inte många säga att de gör saker för sin nästa. Har vi slutat bry oss om våra barn och våra barns barn? Jag tror inte det men vi har glömt att vi som arbetar måste hålla ihop. Egentligen är det inte svårare än det fackliga löftet.

Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter arbeta på lägre lön eller sämre villkor än de vi nu lovat varandra Vi lovar varandra detta i djup insikt om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav

Det är inte svårare än så om vi lovar varandra att vi skall ha lika villkor på jobbet, att vi skall ha ett sjukhus i Trelleborg, palliativ avdelningen kvar, bostäder till alla, arbete till alla eller att svenska kollektiv avtal skall gälla i Sverige. Vi måste bara börja tala med varandra och prata om hur vi vill ha det i framtiden. Det är dags att kräva ett bättre liv för dig och mig men också för våra nästa. Varför inte börja på 1 maj?