Kultur och Nöjen

Punkränderna går aldrig ur

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Hon började som tamburinspelare i Frälsningsarmén, avancerade till trummis i punkbandet Pink Champagne, och en lång, lång resa senare, vid fyllda 50, har Stina Berge gjort en platta i eget namn. På lördag spelar hon på Skillinge teater.

Musiken är en bisyssla för Stina Berge, eftersom hon måste jobba som personlig assistent dessutom. Men på något sätt har den ändå alltid varit huvudsaken.

Att den gamla punktjejen från Stockholm till sist gjort en soloplatta beror inte på att det alltid varit en dröm. Och sannerligen inte på de kommersiella möjligheterna. Det banklån Stina tog för att spela in i "riktig" studio, med Micke Herrström i producentstolen och musiker som Kenny "Beno Zeno" Håkansson, gitarristen Karin Renberg och ex-wilmern Pelle Ossler, det räknar hon aldrig med att få helt tillbaka.

- Det började inte komma egna sånger förräns jag var i 40-årsåldern, förklarar Stina. Redan där har man en väldig uppförsbacke, att göra debut i en musikbransch som ständigt är ute efter det heta, fräscha. Men till slut var jag bara tvungen att få det ur mig.

Det kan förstås ha fördelar att vänta. Stina har visserligen jobbat med film, barnböcker och musik hela sitt vuxna liv. Men det är först i mogen ålder hon hittat sin röst, sitt språk, och modet att stå för det.

- Nu när jag spelat ute med mitt band Kärleken, har jag känt att det jag visste, att jag skrev på ett sätt som bara var mitt, verkligen var sant. Och att det kan nå fram. Folk gråter och skrattar och blir arga tillsammans med mig. Underbart!

Responsen betyder mycket. Och där finns en viktig skillnad från Stinas tid som "popstjärna" på 80-talet.

- Tack vare internet har man ju en direktkanal till dem som lyssnar, säger hon. Jag får mejl och personliga berättelser som satts igång av en sång jag skrivit. Vilken känsla, här har någon i Norrköping tagit sig igenom nattskiftet med hjälp av mina låtar!



Stina & kärlekensläpptes i augusti, och mottogs med öppna armar av en kritikerkår som tyckte sig höra en svensk Patti Smith - eller i alla fall en kvinnlig röst som saknats på vår rockscen. Berörande visrock, ärliga texter om en komplicerad tillvaro.

- Jag torskade på en massa missbruk, men tog mig ur det, säger Stina, utan att egentligen kunna dra någon lättnadens suck. För missbruksmanér, har hon insett, dem dras man med hela livet. Och hon vill inte glamourisera:

- Jag har med det i min "berättelse" för att det är viktigt att man vet, när man håller på med det, att det finns vägar ut. Livet är inte bara det, förklarar hon.



Stina erkände för sig själv att trummor var ett rätt knäppt val för en som betraktar sig som "motoriskt störd", och satsade på sången. I soulcoverband och på jazzstandards. Rena friskvården, säger hon, och jämför sången med ett meditativt tillstånd.

- Jag måste ha med hela kroppen, annars kan jag inte sjunga. Och det finns ett krav på närvaro, man måste vara helt inne i texten.

Sitter punkränderna i än?

- Absolut, säger Stina Berge. Hela den här andan av att vi kan, vi vill och vi gör det, det är det som gör att man får för sig att ta ett banklån och göra en platta när man fyller 50!

Dröjer det 50 år till nästa?

- Hoppas inte det. Jag är jättesugen. Men jag kan inte finansiera en till.

- Hoppas att folk fattar att min skiva är årets julklapp, och handlar den!